Moläter chilitäckta nötter i takt med helgens egen utsättning. Söndagar som går för långsamt, vem har hört om dem?
Läser om diskningsberoendet hos den gode M och undrar om det kan vara något genetiskt. Det är svårare att få den tillräckliga fixen dock när köket saknar rinnande vatten och avlopp. Men då kränger jag på mig mitt röda förkläde, och hämtar vatten i hinkar, för att helt barfota ta mig an uppgiften med vidöppet vädringsfönster. Allt för att injaga någon slags känsla av sommarkväll och campingfriheten.
Resultatet blir insikten av att det är en skönt lyxig känsla att sticka ned de kallslagna händer i ett kokvarmt diskvatten. (Jag tror det går att klicka på bilden ovan för att se hur.)
Igår blev jag varm av Billy Bragg på Södra teatern. Med elgitarren som fastvuxen på kroppen slog han helt ut mitt vänstra öra. Tjiiptjiiipandes i takt med applådåskorna lämnade jag och mitt öra salongen med en känsla av att blivit sedd. Och av att ha doppat näsan en stund i sådana glömda begrepp som solidaritet och rättvisa. Samt det helt förunderliga fenomenet att en röst och en gitarr kan vara helt och hållet tillräckligt. Hade jag varit Ulla 50 år vars födelsedagsfest var inhyrd på Södra teatern den kvällen hade jag rödvinsfryntligt vänt upp och ned på varende säte för att hitta Billy att bjuda på kalas och oändliga mängder chilinötter.
Bragg tog Gävlesonen Joe Hill i handen några gånger under kvällen för att visa upp den raka linjen mellan textraden ”You’ll get pie in the sky when you die” och den avgående presidenten i väster. Vilket gör någon som jag (som också älskade besöket på järnvägsmuseet i Gävle 1984) helt till mig i t-shirten.