Vem är inte ful i sextiowattsljus?

Hej, jag heter Clara och jag är förälskad. Jag har förälskat mig i en skiva. Riktigt stora musikupplevelser, med nya band, får jag sällan; ni som känner mig vet att jag ofta resonerat ”varför lyssna på Bloc Party när man kan lyssna på The Sonics?”. Allt gjordes bäst på 60-talet, och allt det där. Förmodligen är det ett arv från mina föräldrar. Budskapet har bankats in under alltför många nostalgiska vi-sitter-och-minns-1968-rödvinsaftnar.  Anekdoten om när Jimi Hendrix var i Borås Folkets park och fick stryk av ett gäng ignoranta raggare kan jag bättre än mina syskons födelsedatum.

Sedan jag träffade M berömmer jag emellertid mig själv över att ha blivit en mera öppen och nyfiken person. Jag lyssnar mer, ger nya saker en chans. Och svenska saker! De stora musikupplevelserna har trots det varit sällsynta. Jag har försökt, tro mig; jag har till och med försökt lyssna på Raymond & Maria. Om inte det är ödmjukt, så vet inte jag.

De senaste månaderna har jag fått två sådana musikaliska smällförälskelser – fler än jag brukar få under ett år. Det är stort. Den ena är naturligtvis Håkans fantastiska För sent för Edelweiss. Men den har andra beskrivit, skrivit upp och snudd på kramat ihjäl så mycket att jag bara ägnar den denna enda mening.

Nej, det är en ung, finnig norrköpingsbo med rötter i Tornedalen som fått mig i sitt garn. Markusevangeliet rinner genom öronen så snart jag får en chans. I vanliga fall läser jag DN Kultur slaviskt på bussen till jobbet – inte ens det klarar jag längre. Markus Krunegårds texter kräver hela min uppmärksamhet. De är självutlämnande, prestigelösa, räddhågsna, banala, mänskliga. ”Jag är en vampyr”, här ackompanjerad av underbar lågbudgetvideo, har redan blivit något av en hit. Elektrogotiskt tonårsångestdoppat igenkänningspirr i magen för oss som är nästan vuxna:

Toaletten, spegeln, jag har tittat för sista gången i den/och vem är inte ful i sextiowattsljus?/Toaletten,duschen, jag har gömt mig för sista gången i den/och vem blir inte kall/naken och våt i en tom hall?

En annan personlig favorit är ”Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp”:

Nåt slags rekord är satt/i att fly så långt från sig själv man kan 

”Åh Uppsala” är en vackert bitter kärleksförklaring till förhoppningarna man när som nyinflyttad student i en Stor Stad. Åh Uppsala/Vad var jag nånsin för dig?

”Samma nätter väntar alla”, ”Ibland gör man rätt ibland gör man fel” och ”Hjälp” är alla briljanta små betraktelser, var och en på sitt alldeles eget sätt. ”Noiserock i Japan” inleds med rinnande pianospel; regndroppar mot fönstret. De gillar noiserock i Japan/det måste vara nånting dom saknar/Allt det rosa i Japan/det måste vara nånting dom saknar

Markusevangeliet är som en smekning över kinden. Som säger att du är okej, du duger. När MK sjunger Om du är rädd/sluta med det/om du är bränd/lägg av med det/lita på mig/börja med det/lita på mig/sen får vi se på sin bonndoftande norrköpingsdialekt så blundar jag och tar emot den där tröstande smekningen. Gör det du med.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *