Hade jag varit fjorton vintrar i stället för trettioett hade jag gått och sett Markus Krunegård på Kafé 44 ikväll.
Och hade jag varit … pigg? alert? på hugget? all of the above? i stället för utarbetad kommunalarbetare hade jag gått på Cirkus Victoria i Bandhagen igår. De har dresserade katter. Jag har alltid haft en soft spot för sådant. Och M såg kamelbajs på sin promenad genom Bandängen idag. Damn. Camel Poo.
Nu är det så att det är fredag, och följdaktligen är jag halvt utbränd men ändå på något vis belåten. En välbekant känsla under fredagkvällar, och inte alls oangenäm. Sippar på ett glas Periquita Reserva (79 kronor för 75 cl pur portugisisk lycka). Dofter från köket av M:s vida omtalade svamplasagne. Ny Death Cab for Cutie-skiva i spellistan. Martha Wainwrights nya är bättre. I know you’re married but I have feelings too. Jag är svag för bra titlar. Vilket osökt för mig till rubriken. Jag fick in en novell idag med titeln Förbluffande avslöjanden mellan kudde och fåtölj. Den handlade om två pokeramatörer som, i en panikartad impuls efter att ha spelat bort alla taxipengar, snodde en gammal dams handväska. Tyvärr föll damen i fråga så illa på gatan att hon dog. De två intet ont anande männen berättar en tid senare historien för en nyvunnen dryckesbroder, som naturligtvis är undercoverpolis och bandar hela samtalet på en bandspelare gömd under en kudde i fåtöljen. Underbart bisarr tirel som faktiskt återspeglar innehållet på ett förträffligt sätt. Skribenten går i ettan. En av två MVG-kandidater. Fint att ha sådana, också.
Nu, kära läsare, har jag alldeles snart avklarat mitt första lärarår. Put that in your pipe and smoke it. Såhär i retrospektiv kan jag konstatera att allt mitt panikångestartade tvivel inför mitt yrkesval trots allt var överdrivet. Jag har roligt på jobbet. Jag får tänka. Och prata. Folk lyssnar oftast, och jag får riktigt hyfsat betalt. Under läsåret 2007/2008 har jag…
– inte lipat en enda gång; under arbetstid vill säga.
– fått löneförhöjning och beröm av chefen.
– vurpat i korridoren, med en veckas hälta som resultat.
– gått med i facket och varit på härligt uppviglande möten.
– skrivit en jämställdhetsplan som för min arbetsplats in i 2000-talet på ett snajdigt sätt.
– utvecklat en kärlek för alla mina elever. Jo, faktiskt. Hur corny det än må låta.
– lackat ur mer än en gång, använt magstödet, och vid ett tillfälle kallat en elev för idiot.
– fått en riktig kompis på jobbet, som jag nästan kan prutta inför.
– lärt mig den ädla konsten att agera den allvetande mentorn (trots att jag själv läste in stoffet om Rousseaus Émile en halvtimme tidigare, under lunchrasten).
Med mera.
Om mindre än en månad är jag ledig. I tre månader. Det svindlar. Då ska jag läsa böcker bara för mitt eget nöjes skull (ingen mera Stiernhelm). Jag ska simma många kilometrar. Basta med tjockare tanter än jag på Högdalens simhall. Jag ska köpa en begagnad cykel och känna vinden i håret. Och jag ska ta tag i obehagliga stillastående sociala situationer. De som känns viktiga. Jag ska läsa en jävla massa litteratur på engelska. Träffa mina älskade morföräldrar. Kanske hyra en kåk i Normandie. Läsa om Le Petit Prince.
Till hösten blir jag fransklärarinna. Och nu är det middag.