Gick till biografen igår. Med alla sinnen inställda på en – mer eller mindre stor – besvikelse. Filmen som visades var nämligen Brideshead Revisited, En förlorad värld på svenska, efter Evelyn Waughs roman med samma namn från 1945. Evelyn är inte en kvinna, vilket man kan tro, utan en manlig, brittisk, framför allt mellankrigsförfattare och -satiriker.
Efter att ha sett den storslagna tv-serien från 1981 ett antal gånger och njutit av Anthony Andrews underbart puerila oskuld och Jeremy Irons undertryckta passion, och efter att ha läst boken fram- och baklänges på både svenska och engelska, var det med en liten klump i magen jag gick för att se detta mästerverk nedkokt till mindre än två timmar biofilm. Både den befintliga romanen och TV-serien är närmast pornografiska i sina skildringar av engelsk nationalromantik, lordlig elegans/dekadens och ungdomskult. Oxford i all sin prakt med tinnar och torn, lunch med vaktelägg, katolsk ångest, rävjakt och tweedkostymer, subtil gayromantik och undertryckta engelska känslor; allt i en underbar, men intelligent, röra. Hur illa skulle inte det kunna bli, silat genom vårt onyanserade tidevarvs lins? Tänkte jag. Och se, vad fel jag hade.
Resultatet är ingenting mindre än en två timmars visuell, språklig njutning; en ytterligt njutbar berättelse som alls inte förlorar på sitt format; kanske rent av tvärtom. Berättelserna i berättelsen blev klarare, det religiösa temat/dilemmat tydligare, Charles Ryders habegär framträdde i större skärpa. I korthet och utan pretentiösa åthävor en alldeles fantastisk film. Emma Thompson är storslagen. Portättet av den unge konstnären Charles Ryder likaså. Se Brideshead och sedan dö? Nej. Se den, ta ett glas champagne, rulla ned gardinerna och dröm. Om konsten och kärleken.
”Charles, what on earth is happening at your college? Is there a circus? I’ve seen everything except elephants. I must say the whole of Oxford has become most peculiar suddenly. Last night it was pullulating* with women. You’re to come away at once, out of danger. I’ve got a motor-car and a basket of strawberries and a bottle of Château Peyraguey – which isn’t a wine you’ve ever tasted, so don’t pretend. It’s heaven with strawberries.”
* to exist abundantly; swarm; teem.
Det låter som en oväntat bra filmatisering. Serien var underbar. Såg den när jag var mycket liten och den var nog grunden till min anglofili.
På 80-talet undrade jag varför man kunde se killar i tweed och vattenkammmad bena på uteställena stå och hänga med en melankolisk blick i fjärran. Åtminstone de uteställen jag var på. Och det var inte Ritz. Sen fick jag höra att det handlade om Brideshead Revisited. Vilket gjorde mej ointresserad av både boken å serien. Det får jag ta igen nu. Tack för tipset. F ö ser jag nästan allting med Emma Thompson.