Rakt upp och in i ökensolen

Nu när jag tittar igenom bilderna så är det plötsligt helt oförståeligt och väldigt långt borta. Att vi faktiskt gick runt i Marrakesh smala stengränder för bara en knapp månad sedan. Bligade ansträngt mot ökenstarka solen. Slogs till marken av dofterna, ljuden och intensiteten. Hur vi sökte oss tillbaka till det fönsterlösa rummet i eftermiddagstimman. Av ren självbevarelsedrift.

Somnade utmattade på intryck och lugnade av rummets tunga, gröna draperier och dunkla vrår.

Frös hårt de första nätterna innan vi vant oss. Vaknade till frasiga crepes varje morgon, med de färskaste frukter och den lenaste yoghurt. Huttrade lite på frukostterassen innan dess solen klättrat nog långt upp över storkbona.

I vårt allra egnaste riad.

En resa som, om man vill det, blir en mättad käftsmäll av orientalisk verklighet. Trots att det faktiskt är charter. Av sufistisk islamism som ger en hel jävla massa frågor i huvudet. För att inte nämna en alkoholfri kultur.

Somnade varje kväll med Clezios Öken vilket gav den sista skjutsen i den tvättmaskinscentrifug som tog över medvetandet, och gav den mest vilande stillhet jag kunde ha önskat av ett jullov.

Här är det i bilder. Ok, syrran?

Delta i diskussionen

4 kommentarer

    1. Ja, det är en fråga. Så här i efterhand förstår jag inte vad som hindrade mig. Men där höll jag så hårt i kroppen.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *