DN rapporterar på nätet om tidigare hemliga dokument som nu avhemlighetsifierats. De pekar på brittiska böjelser för det okända.
Jag plöjer mig just nu igenom Ian Rankins Rebus-serie och känner en oväntad koppling. Mellan den lugubre kommissarien och det oväntade, mystiska.
Trots att han löser sina fall, på fall, med den äran. Lyfter de tätaste högländska dimmorna med sin skarpsynthet och sin envishet. Trots alla klarlägganden finns det som en omedelbar koppling till okända, högst oväntade.
Ett oväntat som i Rebus värld för det mesta är synonymt med det mörkaste själslagg som går att finna.
Naturligtvis kan inget finnas utan det andra, och tillsammans skapar de grunden i en god dramaturgi. Något som jag förväntar mig att hitta när jag öppnar bok, efter bok med den försupne mästaren.
Men i vardagen finns den alltför sällan lika närvarande. Vilket borde sporra fantasin att spinna oss alldeles egna vävar av eggande mystik. Med snöflingor, blodsdroppar och solvarma hällar. Vilket dock sker alltför sällan.
Även DN smiter ut bakvägen genom att citera en professor Clarke, som får lägga orden rätt och rakt i Rebus egen mun:
– Jag tror inte det finns några bevis för att vi har fått besök av intelligent liv, men jag tror inte att man kan utesluta möjligheten, säger David Clarke.