I dag hade farfar Viktor Trogen fyllt 102 år. Om han hade levt. Nu lyfte han hatten till adjö redan 1995, sist i den sjuhövdade syskonskaran, och dagen innan han skulle fylla 88. Vilket ju var en bedrift i sig.
Tisdag den 3 mars 1987. Fyllde jag 80 år. Kl 05.30 small det 8 skott sen var det kalas hela dan. 13 buketter, 2 krukväxter, massor med presenter, pengar 530:-, böcker, radio, rakapparat, massageapparat, kort, telefongrattis så mycket som helst.
Han var populär min farfar. Minns dagen tydligt, Ljusdalsposten ringde för intervju, hela hans hus vibrerade av liv, folk kom och gick. Solen strålade på smältande snö.
Jag har läst tre av hans dagböcker nu. Ingen av dem täcker bara ett år, istället ryms två, tre, upp till fem år på varje sida. Men han skrev långtifrån varje dag, utan det går i skov. Ibland tecknas en stomme med veckors mellanrum. Ibland tättskrivs varje dag, dag efter dag. Så gott som alltid inleds det med temperatur och några ord om snö som faller, regn och blåst – eller som två dagar innan tisdagen ovan: strålande sol och lugnt.
80-årsdagen har inga väderanteckningar alls. Mitt minne säger smältande snö, men det kanske är en korrigering för att passa allt omkring. All den värme och kärlek som fanns den dagen och efter hur jag ser tillbaka på min farfar.
Att läsa dagböckerna var till en början inte lätt. Inte så mycket på grund av den minimala krumsprångsstil som tvingas fram när varje sida ska rymma inte ett utan fem år. Att lära sig tyda krumelurerna går rätt fort. Svårare har varit att sätta orden i sitt sammanhang. Att passa in berättelserna i tiden. Där har jag också en bra bit kvar ännu.
När åren börjar bli sådana som jag själv minns, fungerar dagböckerna ofta som mitt eget förlängda minne. Saker jag kommer ihåg kommer tillbaka, andra passas in som bitar i pusslet. Men vissa saker står ut som fyrbåkar och är svårare att få grepp om. Det är när texten trampar igenom lagret av vardag och fingrarna tycks ha tappat kontrollen över pennan.
Några gånger har det blivit så personligt att det skiljer sig från allt jag minns och har begrepp om. Då är det som svårast att också hitta plats för mig själv i berättelsen. Mitt namn nämns men jag passerar som en skugga bland orden. Även andra personer går omkring mellan sidorna som tvådimensionella figurer – som klippta i sotat papper.
Det verkar vara en smal och krokig stig till fast mark i någon annans dagbok. Troligen även i sin egen.
Dessutom är kasten snabba, plötsligt badar man i kärlek. Från en treords-mening om nattens ryggont, till en ny som på lika få ord, blir en våg av nära och omedelbar kärlek. Inför något som en nära person gett eller visat.
Oftast är det de vardagliga anteckningarna som målar upp den tydligaste bilden. Som sätter färg och form på 1969, 1970 och 1981. Och på farfar.
Tror jag i vilket fall. Fallgroparna är troligen större här än i mitt eget minne. Men jag fortsätter läsa. I tron att det breddar en bild, fyller i gamla hål och öppnar tidigare stängda dörrar hos någon jag varit nära. Men troligen är det väl mina egna dörrar som jag står och rycker i och de egna hålen som gapar tomma.
Grattis på etthundratvåårsdagen farfar! Och tack för att du skrev.
Ah, så spännande! Nervkittlande, lite läskigt på något vis. Tänk om du stöter på tankegods som kullkastar allt du trodde om din farfar. Ja, kanske sanningar som du hade mått bra av att inte veta… eller så matas du kanske bara med en massa underbara minnen. Ja, det är nog värt risken.
Visst är det! Och något liknande har redan hänt faktiskt. Men jag tror att det stannat kvar som en djupare bild, inte som något jag önskar bort. Men för stunden var det både läskigt att läsa och att fortsätta. Svårast av allt är dock impulsen att förvandla det berättade till egna berättelser, för hur gör man det, och får man det?