En-gång-i-väggen

När jag gick i mellanstadiet hette en av de mer populära lekarna En-gång-i-väggen. Populariteten gissar jag kom ur lekens demokratiska regler där alla oavsett ålder eller status hade samma chans till vinst. Men lika mycket ur lekens inslag av grymhet och våld.

Har rannsakat mina vindlingar för att minnas hur det gick till och hittade följande. Men framför allt hittade jag starka känslor av spänning, lust, glädje och gemenskap i de inre korridorerna.

En-gång-i-väggen kräver en boll och en vägg. På vår skola var det kortsidan av högstadielängan. Den omgavs av klippt gräs över stora ytor och var kanske 5 meter hög och 10-15 meter bred. Väggen reste sig enorm för en liten mellanstadieskit med sin skrovliga yta i rött tegel. Ingen risk att missa när bollen låg rakt framför.

Ibland var vi säkert ett tjugotal som spelade samtidigt. Ibland bara fem. Roligast var när vi både var många och i skilda åldrar. Några jättar från högstadiet och en hög av oss smulor från låg- och mellan. Men med samma regler för alla och lika stor chans till vinst. Vilket ju inte är sant, eftersom att vara lång och stark gav fördelar som så gott som alltid ledde till vinst. Även ett skarpt bollsinne kunde rädda en svår situation.

Men illusionen som skapas av lika regler för alla väckte också de flestas drömmar om att gå segrande ur en omgång.

Först formades ett led, där den första sulade iväg bollen mot väggen. Andre person i ledet sparkade därefter och sedan tredje och så vidare. Turordningen skulle sedan hållas och om någon missade väggen, eller sparkade bort sig på något sätt, flyttades nästkommande person upp ett snäpp. Sämst placering var naturligtvis efter en av de stora killarna. De tryckte iväg bollen in i teglet så att den kom tillbaka med farlig fart och gärna i lite oväntad riktning. Fort som attan gällde det då att hitta sinnesfrid till att möta den med en sträckt och välriktad fot. Och helst av allt i en ny vinkel som gav nästa person problem att hinna med.

Den som inte hann med att möta bollen, eller helt enkelt missade väggen, var illa ute. Då var det till att ställa sig vid teglet och bli till måltavla. Det var viktigt att man stod lagom långt från väggen, på precis sådant avstånd att ens kropp kunde studsa in i den om man träffades. Beroende på vilken vinkel som nästa boll kom från, kutade vi fram och tillbaka längs tegelväggen. När höstlöven gulnade hade gräset slitits ned och där var en smal, torr stig längs hela väggen.

När väl någon av oss tagit plats framför väggen, förändrades spelet från en-gång-i-väggen till att skjuta omkull någon som sprang. För oss framför väggen handlade det om att ta skydd bakom varandra.

Lyckades man stanna kvar länge nog att få vara en av dem som sköt, kanske bli omgiven av bara större killar, så växte stoltheten. Att till och med lyckas få en av de större utslagen och se honom ta plats vid väggen var enormt!

Alla hade olika strategier och till viss del olika mål med att delta. Vissa älskade att precis snudda ett hörn så att bollen inte studsade tillbaka alls utan istället for iväg i en helt omöjlig position. Andra sparkade så hårt de bara kunde, vissa fintade och vände håll precis i skottögonblicket. Några kunde ibland börja samarbete, men det gällde bara de äldre, för att radera ut motståndet så fort som möjligt.

Ibland gick samarbetet ut på att ge den andre ett så bra träffläge som möjligt på oss måltavlor. Då var det svårt att låta bli att skrapa knän och armar blodiga i det skrovliga teglet.

Denna lek var bland de roligaste jag visste. Trots skrapsår och bulor i bakhuvudet fanns ju chansen där att ta plats bland de stora och starka. Och den fanns där för alla, frikopplad från den vanliga hackordningen och sorteringen. Men även i den gemenskap som infann sig när vi sprang tillsammans framför väggen, utan tid att kasta ett öga över axeln, helt utlämnade till turen och till varandra.

Delta i diskussionen

2 kommentarer

  1. Oj vilken nostalgi.
    Även jag minns det skrovliga teglet, det nertrampade gräset och den stora kala grusfläcken framför väggen. Det låga bruna staketet på andra sidan gräsmattan som bollen ibland rullade till när en av dom riktigt stora starka grabbarna fått in en fullträff. Den skräckblandade förtjusningen när ens tur närmade sig. Skulle man lyckas få bollen rätt och få vara med ytterligare en omgång, eller skulle man missa och tvingas stå framför den skoningslöst skrovliga och vassa tegelväggen?

    Jag minns att jag i dom tidigaste åren hade en jeansjacka som jag verkligen gillade och var stolt över. Varje gång det skulle spelas en-gång-i-väggen tog jag av mig jackan eftersom jag inte ville riva den mot det skrovliga, röda teglet. Min rygg och mina armar revs istället blodiga mot den skoningslösa väggen, men huvudsaken var att min jacka var ok. Kroppen läkte alltid, men förstörde jag min jacka visste jag att jag inte skulle få någon ny.
    Jackan är idag sedan länge borta, men jag har fortfarande ärr på armbågarna från den skrovliga tegelväggen.

    1. Tack för att du minns med mig. Nostalgins tätt omfamnande bubbelplast kan vara som ett sommarregn i mörkaste juni.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *