Att apportera är för de flesta hundar ett stort nöje

Nu är puddingen i ugnen! Kålpuddingen. Brynte kålen i lagoma mängder smör och sirap. Lät lite hackad gul lök smita med ägget ned i köttfärsen. Sen i höstlika lager-på-lager ned i djuppannan. De råröda lingonen och kokt potatis ligger på vänt. Kåldoften har svept in lägenheten i renspänta lycklig barndom.

Allt medans katten klättrar via garderobshyllorna fem, upp via den smala garderobsdörren, och vidare upp på kanten av toalettdörren. Sen balanserar nöjt två centimetrar under taket på en dryg tums lina som långsamt men säkert håller på att slår igen.

Roligare har vi när det är dags för apport. Speciellt lördagsmornar strax efter frukost. Tidningen ännu inte helt färdigläst men magen lagom full av ägg och kokkaffet ryker i koppen. Så, djupt nedsjunken i soffan, knycklar man samman ett kvitto, gärna så långt och fruktansvärt som möjligt. Och sprätter iväg det utöver golvet.

Efter sprätter Smilla ivrigt halkande över parketten eftersom alla klorna har lämnat sina gömslen. Landar med en fotbollsglidning på papperstussen, för att genast studsa rakt upp luften igen med tussen skickligt kilad mellan tassarna. Landar igen lycklig på rygg. Fångar så upp kvittoknölen mellan tänderna och kommer med tre skutt upp i soffan för att lämna sitt byte.

Som man med glädje tar emot och svingar så långt som möjligt, gärna ända ut i hallen. Smilla som ett svart streck över golvet jagandes lyckan.

Så fortsätter det lätt i tjugo minuter. Tills hon bara slänger sig ned någonstans på ryamattan, raklång och tittar lite trött tillbaka.

Men det fungerar oavsett var man befinner sig. Gärna på morgonkvisten då hon väcks genom att glatt skutta upp i sängen med gårdagens kvittoknyte mellan tänderna. Släpper det inom räckhåll och kikar lite under lugg.

Det händer också att hon helt enkelt inte tröttnar. Utan får STORA SPELET. Sätter av med ett avgrundslikt morrande som får grannarna att dra filtarna tätare kring sig av rädsla. Kutar som en furie genom lägenheten, över soffkarmar, tvbänkar och genom blomkrukor. Ögon som djupsvarta hål, öronen tätt bakåt och munnen lite öppen så att de vita huggtänderna är redo.

Då drar man gärna in de små lemmarna och sitter mycket, mycket stilla. Tills dess det drar över. Och så långsamt igen blir den stora, onda byrackan en liten kattunge på snart fem månader, som till mörka natten, helst av allt somnar in mellan våra kuddar i stora sängen.

Delta i diskussionen

3 kommentarer

  1. WOW, ni måste lära mig hur ja ska lära Cilla detta? Eller är det som man säger man kan inte lära gamla hundar…

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *