Årstidsväxling

Det sitter en liten kille i framsätet på en taxi. Det är bara han och chaufförn i bilen. Den rullar snabbt. De känner varandra sen tidigare. Oftast är chaufförn en mycket pratsam, skojig karl. Men idag går samtalet lite stolpigt. Enstaviga frågor får förbiflygande svar. Doften av en nästan ny bil finns överallt.

Den lilla killen sitter säkert fastspänd med sin skolväska placerad på golvet mellan fötterna. Det är lite trångt. Och han vet inte riktigt var han ska göra av sina händer. Men har lagt dem i knäet, till synes vilande bredvid varandra. Men egentligen spänt medvetna om sina positioner – varje enskilt finger för sig – och på exakta platser. Inte för nära skrevet, inte för brett isär. Väldigt stilla. Fötterna också stilla för att inte visa att det faktiskt är lite trångt.

Bältet ger känslan av säkerhet. Smiter om och håller fast. Kroppen.

Det är det vanliga tugget. Om vad? Minns inte alls. Pojken åker i taxin varje dag. Men det är sällan han åker helt ensam. Med chaufförn. Men kanske om snön som inte kommit eller om någonting helt annat som inte alls har med pojken med mössan att göra. Har han tagit av sig mössan? Troligen. Och känslan av att håret spretar gör det än mer trångt i bilen. Elektriskt på det där obekväma sättet. Mössfrisyr på det där osäkra sättet.

Det stränar i nacken när han lyssnar. Titta på chaufförn när han pratar: hela tiden och intresserat. Guppa lite med huvudet. Sen se framåt när man svarar. För chaufförn tittar ju inte tillbaka – han har ju fullt upp med att se på vägen, på skogen bredvid, på kurvan som kommer snart och på de mötande. Blinka till med hellyset, höja huvudet, heja. Visa att han ser den andre. Då går det inte att titta på den lille killen bredvid, visst förstår man ju det.

Och den lille killen försöker verkligen svara. Men det mesta som kommer ut munnen fanns aldrig i huvudet. Inte i den ordningen i vilket fall. Kommer ut som något oerhört mycket mindre. Kortare på något sätt. Vad händer på vägen?

Det är svårt att prata med någon som inte ser dig. Som ser någon annanstans, något annan ting. Man får helt enkelt anta att någon lyssnar, och inte bara väntar på en tystnad för att själv höras.

Så kommer en tystnad. Utan någon fråga och utan något förkortat och omenat svar. Det är pojkens tur. Att ta initiativet. Att säga något som är intressant och som han tycker. En reflektion, nej inte alls, men en åsikt. Helst något sånt där som får folk att le lite grann, nicka i samförstånd och andas ut. Som blir lim och som lim fäster samman. Eller speglar och som en god spegel bekräftar.

Nu är det pojkens tur. Och nu är varje grässtrå i vägrenen en sekund och varje meter en minut och en kurva en hel livstid.

Så slår det honom: att så är det ju! Att vad de verkligen delar är detta – detta har de verkligen gemensamt.

Gräset i vägrenen, kurvorna de lutar sig samtidigt i. Guppen de båda känner på samma sätt, spänner magmusklerna samtidigt inför, och den lättnad som ett stort stycke himmel ger när den långa raksträckan öppnar upp sig.

Så plötsligt,  slappnar han av, ryggen svankar och han lyfter händerna och fingrarna släpper taget. Och pojken drar in luften och säger något fullständigt naturligt och uppmärksamt om vägen. Om den svarta, blanka asfalten. Om vad han tycker sig anse. Något som är så enkelt, så självklart men också nytt. Och som kommer ut som det var tänkt. Som det hördes inuti.

Chafförn rycker till. Vrider på huvudet. Tittar och ler med ögonen. Kniper ihop både ögonen, hårt, snabbt och svårt. Nej, det blir väl inget leende. Han tittar tillbaka, över sin axel på pojken, spottar lite när han svarar med en utandning utan någon inandning. Plötsligt, svårt och fullständigt avfärdande. I mungipan vilar lite snus. I nybilsdoften har det nog alltid funnits en svag doft av snus.

Lite svagt i bakgrunden. Bara som en ton, eller en kanske misston. Tänker pojken. Och snart, snart är de framme. Bara fyra gemensamma kurvor. I bådas magar. Under en ny tystnad. Som stannar.

Delta i diskussionen

4 kommentarer

  1. Herr A är en allvarlig herre som få kunde och kan känna sig bekväm runt måste jag medge. Kommer aldrig glömma incidenten med pistolen….

Lämna en kommentar

Lämna ett svar till Mikko Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *