Jag är apan.

Tänk dig att du är en teaterrecensent och ska skriva en recension. Recensionen ska vara cirka ett A4 (Times New Roman storlek 12 med 1 ½ radavstånd). Man kan till exempel börja texten med en slagkraftig mening som gör att läsaren blir nyfiken och vill läsa vidare. Lycka till!

Att det är jag som är apan, förstår jag först på perrongen, efter föreställningens slut.

T-centralen, grön linje, klockan närmar sig tio en tisdagskväll i mörkaste februari. Vi fyller perrongen, jag och min medpublik, varav de allra flesta är gymnasister. Större delen av publiken bestod denna kväll av skolelever. (Satte det sin prägel på skådespelet? Troligen, men på vilket sätt har jag ingen aning. Jag går för sällan på teater för att kunna se hur en ensamble förändras med sin publik.)

Rocky Balboa, Pansarkryssaren Potemkin och Laserturken. Stadsteaterns uppsättning av Djungelboken är en godispåse sprängfylld av referenser, här finns allt från musik och film till samhällsfenomen. Refererandet görs med varsam hand, själva historien har huvudrollen. Det finns där som en flört: en barnvagn kommer dunsande nedför den stora trappan, ett replikskifte dras lite för långt med hjälp av lånade ord. Charmerande och roligt.

Även scenbilden är ett slags referat. Miljön vi trodde vi lämnat, plattan med den breda trappan upp mot Kulturhuset, återspeglas på scenen men hämtad från en mörk framtid. Dystopiskt raserad med vittrad betong och omkullvälta fasader.

Men är det en möjlig framtid eller den enda vi har? Det är frågan jag inte blir klok på.

Figurerna är hämtade ur vår egen samtid. Bagheera en transexuell som hittat en plats att vara sig själv i djungeln, Shere Khan liknar en fascistisk lagd skinnskalle (som sådan också utan hopp om förbättring), ormen Kaa en blåkopia på Uma Thurman i Kill Bill, aporna Noppe och Joppe vaskar helrör i bästa stekarstil. Den blekaste av alla är Mowgli. Trots att man kan hävda att han är huvudpersonen.

Han går igenom historiens återberättande av att växa upp, lämna barndomens trygga omgivning, söka en plats för sig själv. En plats som det inte går att finna utan att lämna ramarna. Vilket han gör till slut, efter ett tårfyllt adjö, går han mot människobyn. För att förverkliga sig själv.

Så kan man se det. Eller att det inte finns plats i djungeln för det annorlunda. Trots mångfalden av djur, olikheten bland dem, finns det ingen plats för den starkt annorlunda människan. Vi måste isoleras från de övriga djuren då vår våldsbenägenhet är för stor.

Som aporna. De lyder inte lagen, lever sina liv genom att härma andra, odlar ett osunt grupptryck som syftar till likriktning. Försöker tämja människan in i gruppen men när det inte går bestämmer sig för att döda. Men Mowgli räddas, och apflocken går mot sin egen undergång i ormen Kaa.

Vad blir kvar när aporna utraderats, Shere Khan dödats i kamp och Mowgli lämnat djungeln? En flock skamfyllda vargar som valde fel sida i kampen och förlorade sin allvetande ledare.

Treenigheten Baloo, Bagheera och Kaa som tillsammans lever efter och upprätthåller Lagen.

I ruinerna efter ett Stockholm som gick mot sin egen undergång någon gång i forntiden. Där nu schakalen stryker förbi för att hitta en ny herre att tjäna.

Det är först på perrongen efter föreställningen jag förstår att jag är en av aporna. Vi efterjobbetträngs tillsammans i väntan på nästa tåg. När det smäller till och det går en kroppsvåg genom samlingen, vi bryts upp, säras medan två killar plötsligt hittar skäl nog att mötas med nävarna.

Kaos slår ned omedelbart, vissa backar, andra springer fram. Det går stötvågor genom oss och emellan. Det blir genast för trångt, för lite plats, för många människor på den plötsligt så smala perrongen med de gapande spåren. Avgrunden där tågen passerar och kan ta ett människoliv med sig i farten.

Men när tåget väl kommer, kommer det som en räddning.

Jag är apan som förtvivlat försöker passa in, mitt i de blivande ruinerna av framtiden. Där Baloo blivit en figur som drar nattståndna skämt om sitt kön för att lätta upp undergångsresan.

Djungelboken i Alexander Mørk-Eidems tappning är en oerhört underhållande historia. Det är utgången jag inte blir klok på.

Delta i diskussionen

4 kommentarer

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *