Drar sin mor i kjolarna

Livet upprepar sig stilla och omärkligt. Årets oxveckor är här. Eller är de verkligen? Enligt föredömliga Wikipedia så kan de infalla lite olika beroende på vem man lyssnar till och hur långt tillbaka i tiden man håller örat. På den tiden vi vaknade i ett stall, alltid med grepen redo, infann de sig från midsommar ända fram till allhelgonahelgen.

Då slet människa som oxe med vårbruk, sommarskötsel och sedan skörden. Ingen rast eller vila under den tid vi idag förknippar med rast och vila.

Men här lyder vi den ångermanländska traderingen av oxveckorna som den tunga tiden fram till fettisdagen. Och dit har vi ännu tio dagar idag.

Leon tar inget varken stilla eller försiktigt. Sedan någon dag tillbaka kryper han runt med allt högre hastighet. Tar sig över trösklar och genom snår. Jagar ikapp Smilla när hon vill, och kryper gärna fram och drar sin mor i kjolarna.

Oxveckorna till trots finns det vissa tecken på en annalkande vår. Som ljuset. Att det faller tydligare från himlen och inte längre släpps in på nåder längs med marken.

Som katthåren. Att Smilla släpper päls mellan mina smekande fingrar.

Som tulpantätheten. Att varje matvaruaffär nu tävlar i att erbjuda tulpaner i drivor för att färgsätta våra matkassar.

Som snödjupet. Att det nu lagt sig tillrätta för att marker och insjöar ska få den rätta inramningen för det annalkande isfisket.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *