Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.

Sprängskriver på jobbet. Allt i förseningens tid. Eller mer tidlöshetens, som i frånvaro av tid. Hålet vi borrar åt oss själva gång på gång, och sedan envisas med att gå ned i. Tiden är för knapp – tänk den som ändå hade mer tid – så mycket liv och så lite tid. (Plus den där rent kväljande tanken som yttras ibland om att ”tänk om man ändå kunde klona sig själv, så man kunde hinna med”)

För visst är det mer än suspekt. När man tar sig tid att tänka efter. Tar sig lite kvalitetstid på saken.

Minns hur jag en gång i en krönika i en nu avsomnad tidning hyllade Ladislaus Horatius för sitt tilltag att dra i nödbromsen på ett X2000-tåg. Som på den tiden de var de snabbaste tågen. Ett tilltag som senare på något sätt följdes upp av Bodil Jönssons Tio tankar om tid. Som jag minns det.

Allt kokade ned till frågan om vi inte har lite för bråttom. Och inte hinner med själva levandet. Gräset som växer och årstiderna som går. Och går.

Men vem vill sitta och se på hur målarfärg torkar. Eller kanske det också är något man borde ha hunnit med.

Samtidigt har tiden fått sin egen tv-reklam. Som syftar till att vi ska tänka på sen. Nu.

För övrigt måste jag bara älska Wikipedias not om texten om tidigare nämnde filosof: ”Observera att ovanstående text fullständigt saknar källor. Textens förhärligande karaktär av dess objekt bör därför tas med en nypa salt.”

Förresten har jag inte längre tid att skriva mer. Och förresten inte har du väl tid att läsa mer?!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *