På fredagsrygg i soffan, med läslampan i nacken och kaffet på sidan av, blommar ett doftminne ut i näsan. Doften av morbror Everts Volvo. En komplex och tät doft av tobak, läder, rakvatten, ny bil, tyget i en blå vindjacka och lite svett. I kombination ger det mig en klar bild av hur han satt där bakom ratten på sin (till synes ständigt) nya Volvo.
Rullade in på gårdsplan hemma hos oss för ett av sina entimmesbesök med sin fru Kajsa. Aldrig så mycket längre än så, trots att de åkt dryga 20 mil enkel resa från Gävle. Och trots att de hade sitt hus i byn återvände de alltid innan kvällen, tillbaka de 20 milen till Gävle.
Vilket jag alltid tyckte var så tråkigt, besöken från stora världen var efterlängtade. Även om jag var truligt blyg och nog aldrig sa så högt. Han var rolig morbror Evert. Samtidigt som han bar sig själv lite högre, med en kritisk men nervös blick på omgivningen. Som jag minns det.
Vid varje besök tycktes de ha bytt bil. Alltid en Volvo.
Ibland klev han knappt ur bilen. Pappa gick fram till det nedvevade fönstret och pratade. Bytte nyheter om hembygden och människorna mot, ja mot vad? Minns inte vad samtalen egentligen handlade om annat än Everts frågor om förändring han sett eller läst om i lokaltidningen.
Så höll han och mor också kontakten över telefon. Evert ringde gärna när han läst något i tidningen för att få veta mer, få bakgrund, och lite skvaller runt om.
Nu läser jag själv lokaltidningen på håll och ringer hem för att tappa ur lite kringhistorier och skvallret runt varje nyhet som berör. Några entimmesbesök blir det dock inte. De ytterligare 20 milen gör det rätt svårt.
Mitt doftminne kommer av de gånger jag fick öppna en dörr till baksätet, kliva in och åka med. Dörrarna kändes alltid oerhört tröga på volvovis och inte sällan låg det en filt på sätet. När jag klev in var det med försiktighet eftersom där var så rent, så välstädat. På med bältet och så for vi iväg. Och doften riktigt kramade om mig, och de gånger rakvattnet lagts på väl ymnigt kunde det nästan kännas kväljande, men samtidigt oerhört tryggt.
Evert var lågskor, vindjacka i gubbstuk, försvinnande hårfäste, mjuka händer, varma ögon och en ständig andedräkt av Läkerol. Och ett exempel på klassresa till radhus, regelbundna bilbyten och lönearbete med diffusa arbetsuppgifter. Men det tog det ett bra tag innan jag förstod.
Klassresan som ett doftminne av en ny Volvo, rakvatten, tobak och läder.
Undrar lite över hur jag själv luktar. Volvon står ju där ute på parkeringen.
Bildcred till: andreasnilsson1976
Det är med en tår i ögat jag själv minns men samtidigt ser jag mig framtiden då en nu liten Moa öppnar Volvos bakdörr och kliver in. Tänk hur livet förändras!