Nu har vi skitit färdigt…

Och är tillbaka i storstan sedan snart en vecka. Det var tre hela dagar av stark livsförtröstan, skönhet och ro. Höstlöv som singlar ned mot en jorddoftande mylla.

Samt en stadig brakfylla. Då halva Hamra dånade in över den glatta altanen och tog plats vid hemmets lysrörsbelysta köksbord. Dukade upp allehanda medhavda drycker och diskuterade livets väsentligheter med den iver som bara höstmörker och annalkande vinter kan jaga fram.

Men mest av allt ett tillhåll med tystnad, kärlek och sprakande brasor i öppen spis. Och potatis. Men av surströmmingen blev intet denna gång. Nu tror jag årets strömming ska få ett år på sig att riktigt mogna innan någon ny burk öppnas.

Under bortavaron fick Stockholm ännu en gratistidning med ännu fler kolportörer i tunnelbanan som ivrigare än någonsin vill ge upplysning. Denna nya liknar mest en förkrympt variant av Aftonbladet och väcker ännu fler frågor om sin egen existens än de tidigare. Vad handlar det om egentligen? Medierna talar om ”att ta bitar av den stora reklamkakan” vilket översätts med dina och mina morgongrusiga ögon och fumligt bläddrande fingrar. Och en ”giganternas kamp” där den medieaktör som redan lyckats samla mycket flis i fickorna ska vinna och därmed kamma hem vulgärare högar med flis.

Eller är det, som någon skrev någonstans, något lite troll med att äga och driva tidningar. Som att samla juveler vars lyster skiner upp den egna kroppen. Ger den mer liv, rörelse och en upphöjdhet. Och tävlingen mer ett tunnelbanerace som i ägarnas ögon snarare tar plats på en olympiastadion än bland morgonstress och svettknuffar av nyduschade kroppar.

Nog. Tillbaka i storstan igen går jag och lägger mig.