Smell the coffee?

Jag har varit en dålig skribent på sistone. Har fastnat i en kokong av pre-C-uppsatsstress som gjort att jag suger i mig all litteratur om ämnet jag kan komma över, så ofta jag kan och helst hela tiden. Samtidigt som jag läser en annan kurs som går ut på att jag ska läsa en massa litteratur hemma. Livet och skolan har liksom blivit ett, de glider ihop. Förmodligen eftersom vi sysslar med sådant som jag älskar att läsa även privat. Och det är ju härligt och bra på alla vis. Men det är väldigt lätt att snöa in och glömma bort att det finns en värld utanför litteraturvetenskapliga institutionen, också. Och frågor som faktiskt är viktigare än om Hélène Cixous är konstruktivist eller essentialist. Även om det kan verka väldigt viktigt då och där, i seminariets slutna lilla mikrokosmos.
Idag fick jag perspektiv på mitt insnöeri på ett ganska jobbigt sätt. Saken är den att jag har en ganska märklig och asymmetrisk relation med en gravt alkoholiserad tjej som hänger här i dalen. I princip går vår bekantskap ut på att jag frågar hur hon mår, vi jiddrar lite, hon tigger cigg och lånar min telefon ibland. Hon är yngre än jag och jag känner på något tafatt, maktlöst, systerligt vis att jag vill hjälpa. Men vet inte hur, och inte heller om hon vill bli hjälpt och hur jag i så fall skulle gå till väga. När jag ser henne aspackad och bråkandes, skrikandes på kvällarna går jag omvägar för att slippa bli inblandad. Feghet eller självbevarelsedrift, jag vet inte.
I förra veckan var jag på väg till plugget på morgonen och hittade henne ensam på en sten i parken med en öl. Frågade hur hon mådde och hon sade som hon alltid säger, att det var lugnt, och så vidare. Hade ringt på hos bästa polaren men han öppnade inte. Idag träffade jag henne igen. I parken, med en öl och en snubbe runt femtio i samma skick. Hon kommer springande och frågar om hon får låna telefonen. Hon vill ringa pappa. Hennes bästa vän har dött, trettiotre år gammal. När hon ringde på den morgonen vi sågs sist, berättar hon, var han redan död. Kompisarna bröt sig in via balkongen och hittade honom i en pöl av blodiga spyor.

Då känns det plötsligt lite meningslöst, det man lägger all sin tid och energi på. Allt som verkar så oerhört viktigt när man sitter med näsan i böckerna. Att göra sitt inlägg i den feministiska litteraturteorin, visst. Gör det att någon mår bättre? Och därute, tio meter bort sitter en tjugoårig tjej och super ihjäl sig. Jag vet inte om jag har något slags samaritkomplex. Men jag tror att det är jävligt nyttigt att få en slägga i huvudet ibland och inse att det man gör inte är så förbannat viktigt, ändå.