Uppladdningen

Nu är förväntans tider. Hela december är ju en enda lång uppladdning. Och visst är det inför som är bäst, sällan under, eller ens efter. Vilket speciellt gäller julen, men även det andra. Som timmen innan middagen, när alla gästerna snurrar runt i rummen med vinet, medan grytan puttrar klart och glaceringen hittar sin plats.

Eller de kommande veckorna innan en resa till Marrakesh. Idag låg taxfree-katalogen på hallmattan. Inte för att den innehåller oemotståndliga erbjudanden. Men för vad den symboliserar. En väntan på.

Eller doften av en blomkålsrisotto, när själva blomkålen ångkokar klart, efter det att kokosmjölken väl simmat ned. Ett helt oprövat recept, från bästa matsajten, som bara väntar på att inta hela munnen.

Och under tiden hinner man formulera orden. Med syrrans nya favorit i glaset på perstorpsfinbordet bredvid.

Eller med frysen full av lamm. Som bara väntar på att tinas upp i grytsjok och marineras in, till härligheter värda att besöka de södra förorterna för. Med taxi, om så måstes.

Eller varför inte, den där stilla stunden när skägget rättats till ordentligt, luvan kontrollerats noga i spegeln och ljuset tänts i den lilla röda lyktan. Då bara ensamheten och stjärnorna gör en sällskap, i knarrande djupsnön, bakom knuten på huset. Som verkar bräddfullt och lysande med förväntansfulla barn och vuxna.

Och det är alltid uttagningen till Idol som är bäst. Finalen kan jag faktiskt vara utan.