Idag hade jag hellre stannat kvar där hemma och tittat på Casablanca

Om Casablanca hade gått igång i morse, efter morgonnyheterna, så hade jag aldrig kommit hemifrån.

Som detta med katten. När mobillarmet går igång vid kvart i sex kommer hon springande. Svansen en ivrigt vajande flaggstång, glatt pip-ropande, och upp med ett skutt i sängen. Urglad för att äntligen få lite sällskap. Och frukost.

När jag själv mornat mig en aning, kaffet halvt urdrucket, tittar jag mig kring. Då är hon inte längre där. Nöjd och glad har hon dragit sig tillbaka under sängen. Försvunnit som nattens moln. Fullständigt tillfreds med att vi klivit upp, att vi är levande igen och livspulsen återställd. Kommer inte ens fram för att vinka hejdå när jag går.

Vilket jag aldrig hade gjort idag, om Casablanca gått igång strax efter morgonnyheterna. Då hade jag varit kvar.

Det var en sån dag idag. När trängseln på tunnelbanan formar droppen som blir vågen som sköljer bort min nyfikenhet. Av tunnelbanevagnen kommer jag bara därför att de andra tre i mitt fyrsäte också går av. Följer med av luftdraget. Stöts ur vagnen av en utandning. En tunnelbanesuck.

Så vad gör man med sådana dagar. Förutom att stanna hemma för att vänta på ett Casablanca som inte kommer.

Skriver sina texter till Mozarts Requiem In D Minor. Tar med sig Torgny Lindgrens Minnen på toa. Hugger bussen väldigt mycket för tidigt till intervjun. Och skriver denna text.