Starta klockan!
Söndag kväll. Dags att gå till sängs. Men Leon är ett yrväder av pigghet och glädje. Växlar mellan Bamse på Netflix och att springa runt med händerna i luften ropandes aaaahhh, iiiih och hoooo. Rätt charmigt, men också lite oroväckande.
– Leon, nu är det dags att borsta tänderna och vila på kudden, säger jag.
Han bromsar snabbt in och ögonkastet jag får skvallrar om en kvick eftertanke. Och om den kommande berg- och dalbanan.
Eftersom han snabbt som fisken gömmer sig bakom soffan, får jag trixa fram, och lyfta upp honom i famnen. Viker ihop de sprattlande armarna och benen för att bära det ilsket vrålande paketet ut i badrummet. På vägen passerar vi en godisklubba, kvarglömd från gårdagen. Naturligtvis ser han den snabbare än jag, och kastar sig handlöst med ett vrål: klubban!
Jag hinner precis parera innan han dunsar i golvet.
– Nä, nu är det ju tandborstning. Ingen klubba mer nu.
Storgråten brister ut, tårarna sprutar inför det faktum att han inte får äta upp klubban. Nu, nu, nu!
Väl i badrummet tar gråten omtag. Men nu inför tandborsten. Tårarna rinner ikapp med tandkräm och spott ned över tröjan. Samtidigt som han klagar uh uh uh, tills dess vi är klara.
Sen dags att spotta och skölja. Och eftersom det är roligt att spotta så sinar tårarna omedelbart. Snabbt skölj, torka ansiktet med handduken och så sträcker han ut armarna mot mig för att lyftas ned från toalettstolen.
Springer skuttande glad från badrummet men stannar till i dörren, vänder sig om och ger mig en slängpuss.
Stoppa klockan: sju minuters omvävlande resa i en tvååetthalvårings känslovärld.
Linje 19 tar mig inte längre ut
Dags för nyordning i stadens kommunikationer. Linje 19 tar oss inte längre hela vägen ut.
Allting kommer bli bra till slut, du ska se att allting ordnar sig. Allting kommer bli bra till slut, om du bara låter allting va’.*
Vi ligger som ett rött blankt streck, bland hundratals andra röda stjärnor, genom Norrtulls filkorridorer. Under över och ett riktigt under att vi når HighValley med dessa uttorkade torkarblad. Inte ens strilregnet lyckas väta dem nog. Men det är vackert.
Solna stad i rödprickig neon, glänsande i svart och isvitt. Vägbanor leder varandra, hand i hand, dyker upp och försvinner. Själv håller jag tvåtonsvolvon så gott som rakt, i de kommande kulvertarna av Nya Karolinska. Här görs gott om plats för nya spöken.
Svävar ut på en Essingeled där alla tampas om att snabbast komma hem. Det går en biltvätt över stan, allt i ögonvrån. Tvätta oss rena. Låt oss vakna med skinande silvriga rustningar. Vi kommer att behöva dem.
Nu är den franska löksoppan på spisen, disken diskad, ölen upphälld. Phoenix tar en tur med Björnstammen. Ibland saknar jag tiden av ymniga inlägg, ymniga av ord, av insikter och utspråk. Vi lever i den kortfattade statusens tid. Ännu en tid.
Idag gratulerar vi syster C som fyller år. Knappt några alls, mer som en första uppladdning. Vi borde alltid fira mer.
Potatis anno 2013
Årets potatis är uppe! Och så är också ett gäng bilder från det som numer är ett traditionsenligt evenemang: potatisupptagningen.
I år chockades vi alla av hur väl solen lyste, hur glatt det gjorde humöret, hur skönt det var att trampa runt i stövlar och t-shirt, hur stora och fina potatisarna var, hur gott smörgås smakar, hur god pilsner kan vara, hur roligt det är att köra traktor, hur fort en pilsner kan drickas upp, hur fantastiskt en gryta kan smaka, hur roligt det är att jobba ihop, hur många skratt som kan rymmas i enda dag.
Tryck till på bilden ovan och återvänd till den härliga jorden. Amen. (Av okänd anledning funkar länken lite sådär på Iphone men då kan man trycka här och själv bliddra bliddra)