Oskar Fischinger Motion Painting No.1
Här bäddar jag in Motion Painting No.1 av Oskar Fischinger som skulle fyllt 117 nyligen och fick en Google Doodle till sin ära.
Måste imponeras av mängden arbete som de lägger ned på Google för att skapa dessa. Här har de även engagerat Fischingers släkt. Allt för att bredda våra sinnen en aning. Och få oss att älska dem.
Extra vackert en solig midsommarafton som denna.
Det är så jag säger det
”Håll käften! Stick härifrån!”
En nyvaket skrapig röst från en balkong snett upp till vänster.
”Käften! Stick!”
Jag sitter med kaffet och svärmoderns kvarlämnade DN Kultur från igår på vår egen balkong. Lättskrämd som katten kommer jag av mig i en artikel om modersmål och migrering. Oväntat nöjd och glad över papperstidningens lugn och förmåga att till synes omfatta en hel verklighet.
”Stick iväg!”
Balkongdörren där uppe slås igen med en smäll som får tegelfasaden att skaka.
Jag tar upp i stycket som berättar om diktaren Jila Mossaed. Hon skriver dikt på svenska om omöjligheten att uttala bokstaven ö korrekt. Och lyckas i de femton-tjugo raderna måla upp både svårigheterna i språkbytet som att tvingas leva sitt liv på en ovald plats. Och att dö där.
Svärmors besök gjorde det möjligt att uppleva kärleksbomben Håkan Hellström inviga sommaren på Stadion. Efter minst två och halv timmes rullande åska med oväntade besök av Silvana Imam och First Aid Kit flöt vi som i en ström av lava ned mot Stureplan. Där kokade luften av feststinna studenter blandade med sommarglada sällskap.
Även en förbipasserande polispiket bidrog genom nedvevade rutor och Håkan på full volym i bilen. Lavaströmmen jublade och applåderade.
En sån kväll där att bo i Stockholm känns oerhört väl valt.
Undrar om hon där uppe på tredje våningen lyckas somna om? Hennes oväntade besök var av det ovälkomna slaget. En skrikmås verkar ha slagit bo i närmaste tall. Skyddar boet och ungarna genom oavbrutet skriande och plötsliga störtdykningar mot förbipasserande.
Även om några väl valda ”Håll käften” lyckades skrämma den till tystnad några minuter så är den snart tillbaka igen med förnyad kraft. Även den har valt sin plats. Och tänker stanna.
Mitt eget val av plats har som så många andras skett genom genom både slump och vilja. Små knuffar och steg i olika riktningar har gett plats till ett rede att försvara den egna ungen ifrån. Och helt i frihet.
Genomblåst av gårdagens kärleksattack från scenen inser jag mer än någonsin att den egna platsen lika mycket handlar om ett rum där det går att stänga dörren om sig, som någonstans dit fönster och dörr alltid står på glänt för andras verkligheter. Så självklart egentligen.
I kväll står han där igen på scenen för en andra spelning. Och nu har svärmor bordat tåget söderöver. Dags för fler att ta del av korsdraget av lycka genom själen. Själva tänder vi nog grillen.
Bilden lånad av konsertarrangörens face.
Fem år på dagen
Och här kan man lyssna till hur vi inleder radioinslaget från Ekot som gjorde vårt hemliga bröllop till något inte lika hemligt:
Fredagskungen 2
Laddar ned och installerar webbläsare på webbläsare i min padda. Allt för att runda SvD:s betalvägg, gång på gång på gång. Och fortsätta läsa ikapp Andres Lokko. Uppfylld av den där särskilda lyckan som infinner sig när en återfinner en god skribent, som vidgar ens seende och breddar verkligheten. Allt genom att bjuda på floder av kultur, tankar och insikter. Eller ja, bjudandet står jag själv för genom rundandet av denna nutida idioti.
I dag stod jag i den klassiska fredagskön i lag med så många andra. Väl färdigvald med korgen lagom fylld tog jag sikte på den kortaste av fredagslånga köer. Så ser jag i yttersta ögonvrån en plötslig skugga. Och snabbt, snabbast står en skrattande figur framför mig i systemkassekön.
”Aha! Jag hann först!”
Det heligaste av heliga, den svenska köordningsregeln, har brutits. Och jag är offret.
Så böjer han sig närmare, försöker fokusera min blick, och klappar mig godmodigt och glatt på armen.
”Nä, jag, öh ja menar ju inget illa, bara skojar med dig.”
Och plötsligt minns jag fredagskungen. Men denna gång är det jag som är Champagnekvinnan. Och jag ska klädsamt ärligt erkänna att jag tänkte tanken att göra som omgivningen gjorde den gången. Men ändrar mig i tanken på fredagskungens glädje.
Som nu står i mitt ansikte och bara vill dela med sig.
Så vi pratar, skojar och är alldeles så där lite för högljudda ilag. Om att livet levs i olika köer, inte minst denna. Om hur tankarna går till den där filmen om han som stod rakt upp och ned i en sjö tills dess sjön tog honom till sig. Tänk om samma hände här, tänk att bli ett med bolaget!
Och det uppstår en tyst pöl runt kring oss, som en ekokammare där skratt förstärks för att dundra ut över den smällfulla lokalen.
Men vad hette den där filmen, fredagskungen ber mig titta i min smarta telefon – han äger bara en dum. Titta efter och berätta, det vore ju så kul att se om den igen. Visst var det nåt av Alfredsson?
Sen delar sig kön, en kö – två kassor. Och en ny tävling uppstår, vem vinner nu kampen förbi sin kassa?!
”Men kolla i luren! Vad hette filmen?”
Så är det min tur att ställa korgen på plats, upp med flaskorna på bandet, streckkoden rättvänd, och noga med pinne före och pinne efter (påsen sticker väl inte ut?).
Bakom ryggen hör jag fredagskungen inte riktigt lyckas med samma precision som jag. Och tvingas försöka skoja bort fumligheten för de undvikande blickarnas sällskap.
Så står han allena i pölen tills dess kassapersonalen bryter ytspänningen. Personalen som höjer rösten som när man talar till barn eller de äldre förmodat sämre hörande.
”Hej, Hur är det?”
”Bara bra serru, fint fint.”
”Du har väl inte druckit nåt va?”
Och här måste jag säga att fredagskingen imponerar. Frustar till, yvs och skrattar helt ogenerat över det uppenbara misstaget.
”Nä nä, inte jag inte.”
”Så du är inte berusad? Då kan jag inte sälja något till dig.”
”Skulle jag stå här och skoja med dig om jag vorde berusad?! Nä, nä du.”
Och jag svär, han säger vorde!
Så blir det min tur för den granskande blicken, pinkoden, vill-du-ha-kvittot, och ett par steg till höger för att packa påsen. Ur vägen för nästa.
Och jag hinner knappt se hur fredagskungen defilerar hastigt förbi mig, med sin egen kasse i handen. Allt medans jag är uppfylld av min.
Vilken väl förunnad vinst. Vilken revansch.
Senare, väl på perrongen i väntan på nästa tunnelbana googlar jag.
”Film…man.. förvinner i sjö…”
Och jag önskar Fredagskungen, att du kan läsa detta, för här kommer filmen du längtat efter att återse: Ägget är löst. Klicka och se hela rasket på Youtube. Utan att ladda ned någon ytterligare webbläsare.