HighInHighValley

I morse mötte jag Nefertite i tunnelbanan. Hon klev ombord linje 19 norrut, 09.37 vid Medborgarplatsen.

Hon hade en lugn och målmedveten blick. Rörde sig utan stress genom havet av pendlare. Såg nästan avslappnad ut.

Åren av dagislämningar och försenade morgonmöten är sedan länge förbi. Den ständiga känslan av att inte räcka till. Varken hemma eller på jobbet. Det är som om den aldrig funnits.

Nu rör hon sig bland människor med ett lugn och en nyfikenhet.

Så gled hon förbi. Jag siktade som vanligt på rulltrappan jag tar var dag. Hon klev på tåget i motsatt riktning.

En försiktig men lite valhänt överkamning sitter på tunnelbanesätet mittimot. I gången mässar en av de hemlösa Where have all the flowers gone till hårda slag på en triangel. Överkamningen sitter dubbelvikt över sitt anteckningsblock. Bläckpennan hårt, hårt och ovant mellan de vitnande fingrarna.

”Frågor. När ska tjänsten tillsättas? Mer om detaljerna. Vem söker ni efter, egentligen.”

När jag går av ler jag mot en tant med ett äpple. Rör mig gungande längs perrongen och piskar i takt med händerna som Marcus i About a Boy.

Wow, nästan ett helt år sedan jag skrev här. Kan det månne vara ett rekord?

I dag blir det blinier till middag. De där små boveteplättarna som gillar sällskapet av rom (fisk), hackad lök och creme fraiche (eller gräddfil). Vi råkade på dessa gynnare på båten till Tallin. En utmärkt ryskmärkt restaurang med en fin meny och en ännu finfinare kypare som på eget initiativ kom traskande med den frånvarande vodkan till råbiffen. Sånt himmelrike.

Så en liten historia.

”– Behöver du någon hjälp?

Jag såg henne i ögonvrån när jag klev fram mot barnhyllan. Visst måste det vara så att personal på apotek drillas särskilt i den frågan? Så jag vrider på huvudet och nickar.

– Ja. Jag ska ha nässprej till ett barn. En femåring.

– Då har vi de här, säger hon och måttar med handen. Men får ta till även den andra när hon ser hur den första inte riktigt räcker till.

På den välbelysta hyllan står förpackning intill förpackning, varumärke vid varumärke, av nässprejar till barn. Det liksom surrar till i luften framför mina av ålder läsoförmögna ögon. Som om en puff av plötslig dimma materialiseras framför hyllan och skymmer metern av färgglada små lådor.

Blicken irrar i sitt sökande efter igenkänning eller bara en text som går att läsa och att kanske jämföra med en annan. Eller varför inte ett betyg: två stjärnor för den ena, fyra till den andra.

Kanske små, små kommentarer av tidigare konsumenter: ”Näe den här kändes bra i början men sen…” ”Luktar pyton – undvik…” ”Mitt bästa köp vad gäller nässprej…”

Men inget liknande finns att finna. I stället suckar jag djupt och vrider trött huvudet mot expediten.

Hon ser mig lite skyldig rätt i ögonen och får något uppgivet över axlarna.

– Näe, men. Hörru. Den här hade jag tagit, den är billigast just nu.

Och överflödssamhället sprutar över oss som hårda hagelskurar från himlen, lyser upp den lilla lokalen med illvita blixtar och får plastmattan att böldlikt bubbla under våra fötter.

Så betalar jag och går hem.”

 

 

Var lämnade vi honom i förra inlägget? Brorsan alltså, som stavar ihärdigt från Sälen till Mora. Helt allena (förutom 15 499 knäpptysta andra). Men med ett driv som vore han besatt.

Efter Hökberg var det, just det.

Jag och Leon klarade dock inte längre spänningen. Vi smet. Packade ryggsäcken och tog tricken in till badhuset i Skanstull. Det där badhuset med två rutschkanor och en vattenväg ut genom väggen till en uppvärmd utomhusbassäng.

Där det gnistrande kalla vinterdagar är magiskt att lämna inomhusvärmen för en kyla som får håret att snabbt frysa till is.

Där papporna är så många på söndagar att de verkar ha förökat sig genom delning. Vad är det förresten med pappor och badhus?

Allt medan brorsan stakade på.

Här ovan i det högra spåret i den så kallade ”Volvotunneln”. Ett reklamjippo där alla som for genom den vita tunneln fick en oerhört kort film av sig själva.
Och det är bra stakat. Hårt och utan tvekan.

Hökberg. Han passerar exakt 17.06.52. Nu är det en dryg timme kvar till Eldris, sista stoppet innan Mora.

Eldris är ett smart stopp eftersom det därifrån är mindre än en mil kvar. Från Eldris åker du på ensiffrigt: 9 kilometer till slutet, under en mil tills dess det är över.

Men från Hökberg till Eldris är det obevekligt platt. Inga långa, underbara nedförsbackar att luta sig tillbaka i. Bara träd på träd, och staktag på staktag.

Vi pratas vid igen. Nu vet jag inte vem som ringer. Jag peppar med att Eldris är ett stopp som knappt är ett stopp. Det är ju som om du vore i mål.

Nu är det ju närmast hemmakvarter. Efter att ha åkt Kortvasanen en vecka tidigare har du ju redan färdats samma sträcka, det är som hemma. Detta är en väg du kan, du har redan åkt i samma spår från Oxberg till Mora.

Bara det att då fanns det spår. Nu finns det inga. Men det säger jag inte.

Så minns jag vad Clara sa: att han måste ha passerat SVTs Rickard Olsson i spåret. Eller i varje fall sett honom.

Så jag frågar. Och det har han. Han såg Olssons sällskap på håll tidigare. Tv-kameror och allt. Men han höll sig lite bakom och sen försvann dom.

Så klart han passerat dem vid det här laget, säger jag. Utan tvekan. Rickard har du stakat om sedan länge.

Så hör jag hur han pratar med någon annan i spåret, och hinner tänka att så moltyst kanske det ändå inte är.

Och så fattar jag…

Vi kommer in i klippet precis när Rickard frågat brorsan om vad han lyssnar på, eftersom han ser hans hängande lurar.

”Nä, säger brorsan, jag pratar med bror min.”

”Så, vad säger han då,” frågar Rickard.

”Han ligger och peppar. Och sa att jag ligger långt före dig, men nu vette fan om han ljuger.”

Påkommen. I direktsändning.

Det tar en lång tid av spolande, fram och tillbaka i SVTs elvatimmars direktsändning, innan det går att vaska fram de där 38 sekunderna. Men brorsan gör det.

Och han mejlar mig precis när jag sitter och skriver på förra inlägget. Som en påminnelse.

”Så mycket kan man lita på släkt och vänner.”

”Nä, det ska man aldrig göra. Man kan ju knappt lita på sig själv.” Han är snabb i repliken, den där Rickard Olsson.

Men vad brorsan än säger själv om klippet: jisses, så urstark han fortfarande verkar. Stakar på som om det inte fanns snart åtta mil i de där armarna.

För att inte säga i skallen. För, hur tänker en människa?

Som ställer sig där med knappt sju träningsmil i benen. Precis när gryningsljuset dagas och med vetskapen om att dagen har kommit och gått innan dess prövningen är till ända. Och mörkret faller.

Hur ordnar man tankarna, hur stillar man sinnet inför den insikten?

Eldris, 18:10:18

Efter Eldris rinner det på. Han ökar genomsnittsfarten igen, och till förvarningsstationen i Mora kommer han tidigare än beräknat.

Där det är knappt 800 meter kvar till skylten med texten ”I fäders spår…”. Vad hände med mödrarna?

Vi kastar oss på telefonen, tjoar, hurrar och ropar. På plats 11033 har brorsan stakat sig i mål. Våra grannar måste ha undrat om vi vunnit på tipset.

Mora kl 19.02,17. På tiden 11.02,17. Något magiskt även där.