Detta är ett IT-projekt

Oj oj oj. Vilka reaktioner. Jag älskar det! Mer mer mer. Men visst, ni har helt rätt: så kom måndagen, var är draperierna? De som ska falla undan och blotta scenen allt medans publiken häftigt drar efter andan av förtjusning. Men nej, jag har inte hunnit med att sy dem. Ännu.

Som det IT-projekt detta är så har det drabbats av en försening. Ett kvarter från mitt jobb öppnar en ny Hemtex-butik. Dit ska jag nu skynda för akut hjälp med de tunga röda jalusierna.

Men medan jag kutar omkring i kulisserna kan jag ju berätta en liten historia:

Klev som vanligt av tuben för att byta linje vid Slussen härom morgonen. Djupt begravd i Jan Sigurds fantastiska noveller kliver jag av och fram till trappan som leder upp från perrongen. Ned mot mig strömmar en flod av morgonmänniskor i full karriär. Speciellt en tjej har extremt bråttom eftersom hon tänker hinna med tåget jag just klev av och som just nu stänger dörrarna. Jag hinner se henne och tänka att precis en sån läderjacka med nitar och spännen ville jag ha, mer än något annat, när jag var runt fjorton år – sen smäller det.

Vi väjer åt samma håll och hon rusar rakt in i mig och jag studsar iväg åt sidan och in i någon främmande annan. Dörrarna sluter sig snabbt och tåget far iväg. Hon ser på tåget och tillbaka på mig. Väser fram ett iskallt ”jävla idiot” med stålhårda tunnelbaneögon och vänder sig nervöst trampande om. Då plötsligt, snäpper det till i skallen på mig.

Jag blir oerhört sällan arg, brusar så gott som aldrig upp, och blir jag det så är det på människor som jag håller kära (tyvärr), eller så är det på dumfyllan. Men nu blir jag ARG, kanske av rädsla, kokar igång och spottar tillbaka: ”Men är du helt slut i huvudet! Är det mitt fel att du kutar in i mig, ditt jävla stresspucko.” Adrenalinet sprutar ner i mina knän och Jan Sigurd skakar oroväckande i handen.

Men då slår blixten ned på riktigt. Stålhårda ögon blinkar till och jag riktigt hör hur det går ett vinddrag genom skallen på henne. Hon vänder sig mot mig, ser mig rakt in i ögonen, viskar ett snabbt och kort ”Förlåt”, lutar sig fram och kysser mig på kinden!

Sen går hon bara iväg. Med jackan jag ville ha mest av allt annat när jag var fjorton. Kvar står jag med adrenalinpumpen på övervarv och Sigurd i ett allt svettigare grepp.

Fan, om jag någonsin blir klok på människor. Mitt seghumör går inte att bara slå på och av så där. Vanligtvis slö i starten tar det en minst en timme innan stormen lägger sig och ångestångern sätter in istället. Men nu finns inget annat än att ta stegen uppför trappan. Fler strömmande människor avlöser de andra och jag trycker ned Sigurd i väskan för att koncentrera mig på andningen istället.

Jävla jacka. Varför bönade jag inte och bad tills morsan smälte och köpte mig en sån. Med nitar, spännen och bred svart läderrem runt magen. Då hade jag varit den koolaste katten i plugget – i minst en hel vecka.

Delta i diskussionen

8 kommentarer

  1. Wow vilken historia! Jag gillar verkligen uttrycket ”stresspucko”. Fantastiskt! Men jag är lite orolig över att du är mer intresserad av jackan än den där tjejen. Eller är jackan någon slags tung metafor med nitar och allt…

  2. Vad fan, det där händer aldrig mig i tunnelbanan. Varför sprang du inte efter tjejen?

  3. Magnus käre vän, det var en fin historia! Jag läste faktiskt hela inlägget från början till slut. Men nu är det ju så att jag minns ju t.ex. den där historien om när du gjorde om lägenheten, och nu måste jag lite nyfiket fråga om det kanske är så att även den här incidenten har utspelat sig mest i fantasins värld?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *