Stäng av politiken, tänd på till musiken

I onsdags på Mosebacke duggade såväl regnet som den sjuttiotalistiskt doftande vänsterretoriken över trenne damer P och en herr T:

”Miljonärerna och skattefifflarna går fria, de handlar aldrig bara för en tia”. ”Ödmjuka bracka som bugar för överheten; du skickar snuten på ungar, sen sover du gott i borgarsmeten”. ”Thinnertrasan vandrar mellan husen, thinnertrasan tänder alla ljusen”.

Det är naturligtvis Nationalteaterns rockorkester jag talar om. Återuppståndna i ny tappning och med två nya medlemmar. Samhällsbilden som målas upp är sig lik och förmodligen lika (o)sann nu som 1975. Pundarproblematik och polisövergrepp varvat med solskenshistorier om revolution på tvätteriet. Jo, visst är de mycket barn av sin tid. Men det var en bra tidsresa. Och till skillnad från många andra anhängare av proggrörelsen hade Nationalteatern både humor och, i sina bästa stunder, självdistans. Det är väl mer än man kan säga om Turid och Jan Hammarlund, till exempel.

Jag måste också ge respekt för att de faktiskt försöker förnya sin musik; göra den intressant och inte bara plocka enkla nostalgipoäng. Sångaren som ersatt Totta Näslund lät som en ung och inspirerad Ulf Lundell. Men såg mer ut som Bobby Gillespie, med hatt à la Dylan 1976 (tänk omslaget till Desire). Den unga svarta damen som sjöng Speedy Gonzales och det bevingade introt till Kolla kolla (När man är född bland proletärer och gör narkotikaaffärer…) gjorde en modig tolkning av båda alstren. Med skön vilja, wail och soul.

Nationalteatern

Publiken var skönt blandad. Gamla rödstrumperävar i stil med mor. Deras män, fyrtiotalister med höginkomsttagarmagar. Deras barn och deras kompisar, med obligatorisk palestinasjal. Fast vi glömde våra hemma. Och en och annan brat med backslick som skrålade med oavsett hata överklassen-texter och bombastisk vänsterpropaganda.

Kort sagt var det en härlig stund av nostalgisk masspsykos. Det är skönt att förlora sig i saker en stund. Särskilt om de har ideologiska förtecken. Det är inte ofta man känner ett sådant gungande, ovillkorligt samförstånd. På sjuttiotalet grälades det än mer inom vänsterrörelsen än idag. Marxister mot maoister, leninister mot stalinister och trotskijster mot resten. Endast i musiken kunna de mötas. Och med en öl i näven och ett öppet sinne gick det alldeles utmärkt. Kamraterna är måhända tröttare idag. Men även gladare, inbillar jag mig. Revolutionsdrömmar är kanske vackrast på avstånd.

Delta i diskussionen

1 kommentar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *