Författarens död?

”Litteraturvetenskaplig teori i praktiken” heter första kursen för terminen och det låter ju onekligen som ett slags motsättning i sig självt. Eller åtminstone en utmaning.

Läser om förespråkare och motståndare för/till biografiska tolkningar av litterära verk. Som vanligt på universitetet är det ytterligheterna man i första hand får ta del av. Allt i den glasklara pedagogikens namn. Ett av de mest extrema exemplen på biografiska tolkningar behandlar Edgar Allan Poe’s berättelse Berenice. En otäck berättelse om en man som hemsöks av anden av en nyligen bortgången kvinnlig släkting med ytterst läskiga tänder. Efter ett tag drivs han till vansinne och beger sig till graven för att karva ut tänderna, varpå det visar sig att hon inte är död, utan befinner sig i någon typ av dvala. Marie Bonaparte, känd fransk psykoanalytiker, drar slutsatser som tar mig på oväntade stigar. Enligt hennes tolkning av texten cirkulerar allt kring författarens påstådda impotens och oidipuskomplex; utskärandet av tänderna handlar i själva verket om en önskan att kastrera sin mor på grund av sin egen bristande sexuella kompetens. Munnen är en metafor för ”den betandade vaginan”, vagina dentata. Marie skräder inte orden. Jag citerar: ”Sexuality to E A Poe could only mean sadistic destruction and necrophilia”.

Ett annat bisarrt exempel på överdrivet biografiskt intresse kring fiktiva texter som jag stöter på är Torsten Eklunds avhandling om allas vår Strindbergs ”Tjänstekvinnans son”. Där han faktiskt upprörs av författarens ”brist på sanningshalt”. ”Man har svårt att godta Arvid Falk som ett fullt verklighetstroget porträtt”, skriver han. Som om litteraturens främsta uppgift vore att vara sanningsenlig. Jag trodde att fiktion var intressant just därför att den är… fiktion. Konsten är större än livet just därför att allting är möjligt, eller?

På den andra sidan står Barthes och Foucault och proklamerar ”författarens död”. Alla litterära verk ska frånkopplas upphovsmännen/kvinnorna. Kunskapen om vem som har skrivit vad, var han/hon bodde då och hur han/hon mådde är ointressant. Att sammankoppla litterära skeenden med verkliga sådana begränsar litteraturen, tycker de. Snarare skadar det verkens potential. Texter som får leva fria har möjlighet att lyfta sig till högre höjder genom de oändliga tolkningsmöjligheter som ges då läsaren inte har tillgång till några rätta svar eller absoluta sanningar.

Som vanligt ligger väl sanningen (om man nu vill hävda att någon sådan existerar) och skvalpar någonstans mitt emellan ytterligheterna. Ibland är det intressant och rent av nödvändigt att veta någonting om kontexten verket föddes ur. Men det finns definitivt en besatthet, både hos litteraturkritiker och andra, att sammankoppla litterära verk med biografiska verkligheter. Jag såg Linn Ullman intervjuas om sin nya roman härom dagen. Det enda journalisten verkade intresserad av var att dra paralleller mellan bokens manlige huvudperson och Ingmar Bergman. Som om romanen i själva verket bestod av något slags kodifierat skvaller. Så oerhört ointressant synsätt.

Den definition av litteraturens uppgift som jag gillar bäst för tillfället är nog T S Eliot’s. Han talar om texten som ”det objektiva korrelatet”; litteraturen ska skapa en bild hos läsaren, som översätter författarens känsla vid nedskrivandet ”lika omedelbart som doften av en ros”.

Konsten som en autobahn in i hjärtat.

Delta i diskussionen

9 kommentarer

  1. Jag är på din linje. Eliot är klok. Resten av anlyserna du skriver om verkar själva vara litterära verk.

    ”Sexuality to E A Poe could only mean sadistic destruction and necrophilia”? Vilken fantasi hon måste ha..

  2. Eliot är klok men mer poet än littvetare kanske. Jag lutar mer åt Barthes. Har ett vagt minne av en analys av plyschklädseln på nån fåtölj i nån av Balzacs romaner. Hur Balzac lurade läsaren att tro på historien genom att återge såna där detaljer. ”L’effet de réel”. Varken Barthes eller Foucault trodde väl särskilt mycket på ”verkligheten”. Lite befriande.

  3. Nej till biografisk tolkning! Så jävla trista som de flesta författare verkar vara i verkligheten skulle det ta udden ur den mesta litteratur.

  4. ”Verkligheten” är ju en konstruktion den också, eller hur? Men en text är en text är en text. Och det är ju något slags tröst. Så fort texten lämnat författaren lever den ett eget liv. Och den är alltid mer än en författarintention.

  5. Mikko: Hur var Dylanplattan förresten? Hade varit fint med en uttömmande recension. Och fick du träffa gode Cosmo?

    Åsa: Skarpt. Men kanske inte helt osant. Smarte Eliot sade också: ’Literature is not a reflection of reality, but an escape from it’. Någon särskild som du sänder en tanke, av antipatisk natur? Björn Ranelid? 🙂

  6. Well spotted! Tack för att du tar ner diskussionen till en jordisk nivå igen 🙂
    Fredagsöl på Street kl 6 med F! vs V-debatt?

  7. Nu vaknade jag! Det blidde inte Cosmo. Prismedveten som jag är (eh?) gick jag till The Beat Goes On på St Eriksgatan vid bron. Han är alltid billigast verkar det som. Och ett så varmt leende får man. Ingen recension av Dylan än för jag hör inte vad han sjunger. Måste lyssna lyssna länge. Men han sjunger coolare än nånsin. Och låter riktigt glad ibland.

Lämna en kommentar

Lämna ett svar till Magnus Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *