Lilla lortiga låginkomsttagare

Ibland förvånar människor en mer än vanligt. I lördags var jag och C på inflyttningsfest hos kära A, en kalasrolig tillställning med kareokesångtävling. När klockan blivit närmare 2 ville de flesta ta sig vidare ut i natten. Jag och C hängde på, men mest för att hitta en taxi till High Valley.

Så vi landade på Stureplan på bästa festtid med folkvimmel och fylla. Taxibilarna surrade som getingar i höstluften. En bil svängde upp vid våra fötter för att släppa av ett helt gäng glada kalasare. Så jag sticker fram huvudet för att fråga om den är ledig efter avsläppet. Men känner luftdraget av en ung kille, pullover och skjorta, fläskkotlettfrisyr. Han stormar förbi och hävdar högljutt att det är hans taxi och att vi får hitta en annan.

Styrkt av ett antal ginotonic står jag på mig och säger nej, nu var vi först o du får ta nästa bil. Att hitta en ny taxi då och där var samma sak som att vrida på huvudet. Men nej, nu var taxin hans och han kliver närmare bilen. Så jag kliver framför och säger nej igen. Trots att han måhända var huvudet högre så hade jag ju rätt. Även om det var en skitsak.

Men han ryar vidare om att han minsann vinkat in den och vi ska hitta vår egen bulle. Och då händer det. Han lyfter armen, lägger handen på min kind, smeker den långsamt och säger, med den mest nedlåtande ton jag hittills hört: din lilla, lortiga låginkomsttagare.

Plötsligt vet jag inte om jag ska skratta, skrika eller bara fortsätta gapa. I ögonvrån ser jag hans tjej som, himlande med ögonen, verkar vilja sjunka genom gatstenen.

Så, kanske med ett leende, i vilket fall med en stor portion medlidande i ögonen, upprepar jag mitt nej. Och han viker iväg, stegar därifrån och tillägger hånfullt att det ju var tur för oss att han vinkat till oss en taxi i allafall.

Tidigare på dagen var vi på Moderna museet och såg Jens Assurs fotoutställning om sin egen samtid. Vilket visade sig vara ett gäng polaroider på brats i olika ställningar, champagneflaskor och lite tokfylla. Jag läste någonstans att han hade kunnat ta dessa bilder då han hade en unik tillgång till just denna världen.

Som liten, lortig låginkomsttagare böjer jag därför mitt skitiga huvud för att själv fått lite tillgång och förbannar min olycka över att inte ha burit runt på en polaroidkamera i lördags natt.

Delta i diskussionen

7 kommentarer

  1. Bara på Stureplan! De är för fan helt unika de små ”pappa-betalar-bratzen”. De är ju dessutom för dumma för att förstå det. Hoppas de aldrig börjar sprida sig, låt dem hållas kring svampen så man vet var man har dem.

    Stå i vind!

  2. Haha, ja se stureplan-kidsen, nog är dom för komiska?
    Jag brukar faktiskt försöka glida förbi Stureplan om jag råkar ha vägarna genom vår huvudstad. Vet inte varför, men det är väl nån sorts morbid fascination antar jag. Att titta på bratsen och inse att vilka fördomar man än har om rika, bortskämda, backslick-försedda småglin så är ändå verkligheten värre. Och varje gång jag går dit så tänker jag att nu ska jag inte bli förvånad, dom ska inte få överraska mig, men likväl så slår dom mig med häpnad varje gång.
    Ack så olika våra världar är, trots att vi lever i samma verklighet. 🙂

  3. Det där lugnet som kan komma över en i sån där pressad situation, att bara le lugnt och konstaterande, kan spräcka fasaden på rätt många tuffingar.
    Bra gjort!

  4. Oj,oj,oj. Satan vad vidrigt. Det är sånt här som får mitt blod att koka och skrika ”klasshat!”. Fast egentligen borde man svara. ”Ja, ja, stackars överklasspojke. Klipp dig och börja betala skatt!”

    Bra att han inte fick taxin.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *