Brorsan blev biten av en piraya!

”Den var som en liten sik i formen”, berättar han på telefon. ”Nu kommer du att skratta på dig, men…”, inledde gubben historien som jag inte kan låta bli att dela med mig av. Utan att fråga. Men jag bara måste. Du vet att jag måste.
Min bror (och ledstjärna) tog nämligen fru och barn och vännerna på en fyradagarstripp i hyrd husbåt uppför floden. Han berättade på telefon dagen innan trippen:
”Jag ska ta med mig en packe av finölen jag bryggt i garaget.”
Ett sexpack?! frågade jag upprört. Var det inte FYRA dagar du sa?
”Nej, en låda”, förtydligade gubben. ”Och kompisen tar med sig två av sina. Sen ska vi förbi spritbutiken en sväng innan också. Till tonic behövs ju gin.” (Spritshoppen som har drive in-service i landet därnere för er som inte visste…jojo, Anitra vi har en väg att vandra tillsammans ännu. Tydligen utan Göran numera.)

Och hans bror (det vill säga jag) blir lugn. Livet på sjön är ju livet på sjön och att fiska är att fiska.

Så idag, på värstaste skiteftermiddagen, ringer han för att berätta om hur livet var på båten: livet i solen, livet på kvällarna, livet över middagsgrytorna och hur gott den smakade: soliga finölsippen på nyskurade ekdäcket. Och hur det ankras, flyts runt, styrs lite lättjefullt och slängs krokar i vatten och hur plötsligt! När han ska kroka av en liten (förliten?) sikliknande fiskusling, den fastnar med tänderna i skinnet på lillfingret. Lätt hänt. Men det som händer sen.

”När fisken får smak på blod, då börjar den stortugga, käften smäller som en kulspruta! Tuggar i sig lillfingertoppen hur fort som helst.”

Min bror (och ledstjärna) får råpaniken, med en hand på väg att bli upptuggad och svald av en tio centimeters siklöja, den andra hållandes spöet med kroken, ser han inget annat råd än att tugga tillbaka. Gapar upp och biter tag över huvudet på fisken som omedelbart stendör och släpper taget.

Och visst skrattar jag på mig. Ännu en skiteftermiddag räddad i sista sekunden.

Sen berättar han om hur kompisen fått ännu en stackars, siklöje-piraya på kroken, för visst slog de upp mördarfisken i medhavda fiskeboken, och hur, när han skulle visa den för min bror, fiskjäveln högg rakt ut i luften efter brorsan. Den har korn på gott blod, må jag tänka, nu så här över vinglaset, hemma på kammarn.

Delta i diskussionen

2 kommentarer

  1. Ha Ha!
    Har man bitit ihjäl en Piraya förtjänar man all respekt! Mårten är nu även min ledstjärna! Underbart!

  2. Men, jag blir utskrattad och hånad av mina vänner när jag berättar den här historien vidare. Alla är 100% övertygade att det inte finns några Pirayor i Australien. Och mina efterforskningar ger dem tyvärr rätt. Snälla, ge mig bevis för att det finns Pirayor Down under så jag har bevis för mina tvivlande vänner!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *