Havanaise med violinvolanger

Helgen kunde inte har varit bättre. Soliga höstpromenader, finmiddag hemma-hos på Kungsholmen och ärtsoppa med varm punsch till söndagsavslutning. Och som grädde på medelklassmoset en konsert med klassisk musik i Andreas-kyrkan. Du vet den som har stenskyltar på fasaden där det står ”Var inte rädda – Jesus”. Vilket ju är sympatiskt. En påminnelse om hur det är att leva.

Konserten (som faktiskt var alldeles för kort) innehöll en del Mozart ”Symfoni nr 31”, en del C. Saint-Saens ”Havanaise” och en del B Britten ”Soirées Musicales”.

(Googlar på Havanaise för att få en ledtråd och hittar: ”Vi söker en Bichon Havanaise hane att para våran tik med. Hon heter Dancing Docks Smilla…”, men jag vet inte…)

Det är som en utomjordisk upplevelse att gå på klassisk konsert. I inledningens Mozart slöt jag ögona bara för att en tant i publiken gjorde så och för att det såg så serent ut. Långsamt gled jag iväg till sömnens tempel och plötsligt liknande allt mer en meditiationskurs från gymnasiet än något annat och jag fick tvinga upp ögonen för att inte trilla över räcket. Kroppen är så utskämd på rock´n roll och okrångliga vers, refräng, vers, refräng, litet stick, vers igen.

Och så blev det ju också dags för solo. Och soloviolinisten klev fram nickande till applåderna, och rev av underbarnet Saint-Saens mystiska skapelse. Med fingrar som eldtungor, hungrigt slickande träet i fiolhalsen. Latinamerikanska rytmer blandades med urtoner höga som fjäll och kalla som tundran. Och bitvis kändes det så samspelt. Orkesterns färggranna fjäderkropp och solistens dansande språng upp och runt i ett kalksprucket kyrktak.

Till ”Soirées Musicales” var vi plötsligt tillbaka i en gycklartät manege där snedsprång och krumböjelser var omedelbara och närvarande. Nu var orkestern ett klockspel av små zigenska uppenbarelser, stående på rad i färgrika flockar.
Det är bra skönt att tvätta bort lite av rockyta och idolglans ibland. Och görs det med ärtsoppa i magen och ett par öl med konsertmästaren efteråt är det så mycket bättre.

Delta i diskussionen

2 kommentarer

  1. Fint. Är J solisten?

    Vad kallas alla dessa (för mig som är rudis på språk) hungrigt slickande nickande krumbuktande zigenska krumböjelser som du är en mästare på?

Lämna en kommentar

Lämna ett svar till Marten Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *