Spyan satsar på kultur!

Igår kväll tog jag min käresta vid handen och avlade min första visit på det mytomspunna och av fördomar omvävda Spy Bar. För något så atypiskt som en poesiuppläsning [sic!].

Poeten var Lars Mikael Raatamaa, som fick sitt stora genombrott med Politiskt våld 2003. I år kom uppföljaren Svensk dikt, där han totalt respektlöst bearbetar och skriver om ett antal starkt kanoniserade svenska historiska poem (av bland andra Boye, Ekelöf och Södergran). Jag kunde inte undgå att bli nyfiken efter att ha följt den stormiga kulturdebatt som följde i utgivningens kölvatten. Ett slags krig mellan romantiska traditionalister och dekonstruktivistiska språkmaterialister.

De mera traditionalistiska recensenterna (främst företrädda av min f d lärare i litteratur- vetenskap, Johan Lundberg) rasade mot Raatamaas sätt att kladda ner vår fläckfria heliga kanon. Läs hans raljerande recension här. Andra, företrädelsevis yngre och mera progressiva recensenter tyckte att han hottade upp gamla örhängen och därmed aktualiserade dem på nytt. Malte Persson skrev t ex såhär.

All heder åt Spyan som försöker leda Östermalmkidsen in på en ny och renare väg. Men jag måste ändå säga att lokalen inte var den bästa för poesirecitation. Man fick stå på tå med alla örontentakler spända till det yttersta för att höra vad han faktiskt sade. Men det jag hörde genom mitt-i-natten-sorlet var helt klart intressant. ”Det privata är politiskt” är en paroll han ofta återkom till (faktiskt ifrån början en av sjuttiotalsfeministernas motton för att lyfta upp problem som mäns våld emot kvinnor t ex). Sanning.
Och så var han en trevlig snubbe också. Vi möttes i en ömsesidig ohämmad kärlek till Ann Jäderlund (och öl, som M bjussade på), som jag ju skriver C-uppsats om. Läs henne, om ni inte gjort det. Hon skriver suggestivt och hypnotiserande som ingen annan. Tjipp!

Delta i diskussionen

5 kommentarer

  1. Har inte läst Raatamaa men Lundbergs recension är ju ett stycke poesi i sig. Håller med honom utan att ha läst boken! Är det ett tecken på en bra recension?
    Låter som en givande kväll på Spyan. Man tror att man är ensam om att gilla Jäderlund, eller hur?

  2. Jo, jag minns att Johan kunde vara väldigt övertygande under seminarierna. Had a way with words, minst sagt. Men tycker du inte att det blev väl raljant ibland? Lite bittert rent av?

    Jo. Det är nog tecken på en bra recension. Och jag håller med honom lite (i hemlighet). Det kräver bra mycket mera guts för att skriva något ärligt och personligt än att laborera lite med andras grejer…

  3. Jo. I varje manchesterkavajinpackad bitter litteraturdocent bor en romantiker med ett klappande hjärta. Vackert. Och hoppingivande.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *