Det där med låtar på hjärnan är intressant. Musikministeriet rätade ju ut frågetecknen vad gällde vilka låtar som fastnar och varför. Men jag vill ställa en följdfråga.
Ofta då jag vaknar på morgonen har jag en låt på hjärnan, som jag gnolar på halva följande dag. Idag var det Kiss: ’God Gave Rock’n’Roll To You’. Grejen är den att jag inte hört den låten på flera månader (kanske till och med år). Och så är det ofta. Jag vaknar med Kate Bush på hjärnan, eller Tears for Fears – låtar som är long gone. Mina drömmar har alltså soundtrack, precis som filmer. Märkligt nog gäller detta även när jag glömt bort drömmarna – låten fastnar ändå. Inatt måste jag ha drömt i technicolor rock’n’roll.
Hur är det med er? Drömmer ni i färg eller svartvitt? Och vilka soundtracks snurrar som spänningsförhöjare till era nattliga eskapader?
Intressant, jag gör samma sak faktiskt. Låtar som jag inte har hört på väldigt länge ploppar upp i sömnen och när jag vaknar finns de kvar. I vissa fall slänger jag mig på min skivsamling och letar fram låten för att lyssna på hela skivan. Men ibland är det låtar som jag inte ens har i mina ägor, låtar som jag inte ens tycker är bra. Det är bra skumt, men samtidigt väldigt härligt.
När jag analyserar de låtar jag gnolar på brukar texten ofta handla om nåt väldigt aktuellt i mitt liv, ibland nåt jag helst inte vill tänka på. F ö vaknar jag varje morgon till att mobilen spelar Kate Bush, en drömsk sång med fågelkvitter och jag tror det är valar. Funkar för mej.
Klockradioväckarlåten brukar fastna. Om man har någon. Nu har vi en. En kvinna som spelade… nej, fan. Nyheterna var det. Ekot Ekot ekot.
Nix, i mitt huvud har jag green day dagarn i ända. Enda chansen att höra musik på jobbet. Ringsignal ni vet. Amerikansk Idiot. Otroligt irriterande glad treakordspunk som kan få det suraste IT-samtal att därefter låta rätt oviktigt.
I drömmarna är det rätt tyst. Däremot så fastnar ofta den låt jag hör först på dagen. Som att killen i kiosken vid t-banan har någon skvalkanal på. Eller om en busschaufför, en busschaufför har något i HÖGtalarna.
Mina drömmar är oftast högupplösta färgsprakande och märkvärdigt verklighetstrogna. Kommer ofta ihåg långa dialoger och resonemang när jag vaknar.
Ibland måste man ringa några samtal dagen efter och kolla läget och ibland vaknar man häftigt nedstämd över ett samtal.
Har väl fått upp ögonen lite extra för någon stackars kvinna, fått nyheter om osanna graviditeter och löst ett problem eller två.
Men kan inte minnas musik, ja det ska vara den spelning vi hade på någon liten klubb som vi aldrig har haft för ett tag sedan, hur inihelvete nervöst det va, men annars, musik nej.
Intressant att höra. Kan det vara nån gen ni män saknar? Jag och poppis verkar ju vara de enda med soundtrackade drömmar i sällskapet. Fast ni vet ju att jag ogillar biologism. Heck, I don’t know.
Inatt drömde jag föga originellt om rymden. Men det var fint. Jag och M seglade genom det svarta i en enorm starcruiser som såg ut som en Stena Line-båt. På avstånd såg man Globen och pyramiden vid Louvren (som också var en glob). De lyste blått och om man kisade såg de ut som två månar i omloppsbana runt jorden.
Eftersom tjejen har Stevie Wonders ’I just called’ som väckarklocka på mobilen så blir det oftast den första låt man hör på mornarna. Har aldrig varit nåt fan av Stevie, men den jävla låten grabbar tag i hjärnstammen och klamrar sig fast likt en blodigel på blodpudding! Detta har resulterat i att jag nu vid ett flertal tillfällen observerats gnolandes på gammal motown smörja fram till lunchtid ungefär.
Inget som gör underverk för mitt dåliga rykte direkt, får nog skaffa svart skinnjacka med massa nitar snart innan jag blir utkastad ur den lokala headbanger klubben.
Jag tycker snarare att du låter som ett pikant inslag i nämnda klubb. Lyssna på mama nu och släpp in Stevie i ditt liv! Även headbangers behöver lite softare input once in a while.