Jag måste få lobba för senaste numret av Lyrikvännen (och det sista av de grymma redaktörerna Elise Karlsson och Martina Löwdén). Sistnämndas debutroman recenseras i DN idag, eller kanske borde jag säga kramas sönder av Jonas Thente. När jag och M prommade förbi queerfembokhandeln Hallongrottan igår satt hon där och läste för ett gäng ivrigt lyssnande. Busy tjej, och smart. Anyways, Lyrikvännens senaste nummer är skrivet av gästskribenter från den litterära nättidskriften O-. ”Verskonstens ABC” heter numret och är smart, roligt, högt, lågt, kaxigt och folkbildande.
Och nu vidare till andra delen av rubriken; i ett avsnitt om (poetisk) radbrytning påpekar skribenten att detta grepp ofta missbrukas av kvällstidningskrönikörer. Och då kom jag på det. Det finns ett område där det faktiskt missbrukas än mer – nämligen av ambitiösa bloggare. Faktum är att de mest populära bloggarna – t ex den här och den här – formligen vältrar sig i poetisk radbrytning.
Det ger liksom lite större litterär tyngd åt varje rad.
Som om man sagt något som verkligen är tänk- och läsvärt.
Även om man faktiskt inte alls gjort det.
Dramatisk radbrytning signalerar helt enkelt Litteratur.
Men är det mer litteratur? Om man tar ett recept som exempel: Värm upp mandelkrämen under omrörning och häll i vattnet men ta upp citronskalet först. Och sen gör man så här:
Värm upp
mandelkrämen
under omrörning och
häll i
vattnet –
men ta
upp
citronskalet
först
Är det verkligen mer litteratur än samma text i vanlig prosaform? Det kan man diskutera. Men det är kanske inte det som är det intressanta. Det signalerar litteratur, och om det signalerar det som sådan så registrerar vi det som sådan. Det är himla smart. Men nu är ni avslöjade. (Jag inser att jag skjuter mig lite i foten här, nu omöjliggör jag ju för mig själv att ansluta mig till radbrytningsbloggsekten, men det kan det vara värt). Avslöjade!
Ansluter mig genast till sekten. Har lite sektlängtan just nu efter att ha läst om sciencetologdagiset i City. Tänk om det ändå var så att vi människor är placerade på klotet av rymdvarelser. Kanske just därför är det så svårt för Christer att ta sig härifrån en stund…
En sekt
också jag
sektlös
önskar vara
med
sekt som
sekt
insekt.
Ah
Johan Swenglish
Angående scientologdagiset så fick vi hem ett reklamblad om det för ett tag sedan. Inte ett ord om scientologi men med liten text… pedagogik utvecklad av Ron Hubbard.
Mmmm nice. Precis ett sådant ställe jag vill ha mina barn på.
Scientologdagiset åsido, så beröm till begåvade Clara för att du ännu en gång har kommit en intressant fenomen på spåren! Det är jobbigt sant det du säger, och härmed ska jag göra mig känd som den första poeten som skriver tills raden tar slut.
Tycker att Åsa har rätt. Intressant bloggat Clara! Fast själv fundrar jag på att börja missbruka poetiska radbrytningar. Att det var så enkelt att uppfattas litterär? Har ofta känt att inköpslistor närmar sig poesi.
Undrar. Finns det inte typ en lag på att kommentarer ska ha åtminste någon sorts koppling till inlägget? Eller är det en härlig anarki som gäller…
Kära ni.
Detta är faktiskt ett av få (?) sammanhang där anarki verkligen fungerar. Fast man får fler kramar om man smickrar mig för det jag skrivit – såklart.
Men vad fan, jag känner mig så julig och Norrlandsharmonisk så idag får alla kramar.