Sterling 18.09 från Arlanda till Bryssel, tog vi i fredags, allt för att fira äggens och jesus högtid. Och landade, i beckmörkret på en flygplats där det lätt hade gått att äta stekta ägg, med rinnande gula, från marmorgolven. En komplett kontrast mot tågstationen där pendeln från flygplatsen stannar. Den verkade nedlagd, belamrad med byggställningar och flagnande väggar. Men sedan, väl ute i staden, var fanns bara en känsla av angenäm förvåning över hur mysig, liten och upplevelsefull staden Bryssel ter sig, en förlängd helg i mars.
Hotell Opera tog emot oss med armarna fulla av gratis bufféfrukost och flortunna mellanväggar. Men läget slog allt, till det priset, och det är utsikt över människor och restauranger och mat, och städat i alla hörn och en bred säng i ett rum där takhöjden är några meter och några till. Hissen fungerar, det är amerikanska ungdomar i korridorerna och i receptionen skrattar de åt ens skämt.
Bryssels rykte om sig som ”Europas skafferi” är inte falskt. Bryssel ska levas ute på krogen. På ölhallsliknande belgiska ställen som är ett århundrade gamla, och nyare, turisttillvända ställen med uteserveringar och oväntat, jublande god öl. Mellan ställena kan man gå in i katedralen och sitta ned för en stund. Där hänger en enorm, blank kyrkorgel som när vi satt försjunkna i bön, plötsligt höll spontankonsert, så mäktigt att ryggslutet kom i självgungning. Det lät katolskt, som om det handlade om skärseld och apokalyps. Solen strömmade in genom färgfyllda kristusbetraktelser och landade mitt i knäet. Ute blåste snöstorm. Vi tog snart betäckning på en eluppvärmd, intäckt uteservering där man fick ölprovning utan att blinka.
En helg rinner förbi likt plötsligt vårregn strömmar längs stenarna på stora torget, Grand Place. Ett torg tungt intäckt av fasader av utsmyckning och ett myller av fin de siècle-inredda restauranger på gatorna som krånglar sig ut från torgets fyra hörn. La Moule Sacrée, Brasserie de la Roue d’Or, Comme Chez Soi.
Och trots arkitektonisk storslagenhet, gotiska katedraler i överflöd och myllrande torg, så är de starkaste minnena av gastronomisk art. Tillåt oss sjunka ned i en stunds matfrosseri. Första kvällen en sen supé på en liten bistro i Galerie du Roi; Moules au vin blanc med Alsacevin till, i mikroskopiska glas. De är snudd på neurotiska med glasen i Bryssel – rätt glas till rätt dryck ska det vara. Övriga i sällskapet åt Choucroûte Alsacienne (en härlig gryta på surkål, rökt fläsk och korv, alltsammans kokt i vitt vin med dijonsenap till) och Pâté de la Campagne, en härligt fet paté med gud vet vad i och krispiga cornichons till.
Andra kvällen blev det först påsklunch hos mor/svärmor i Aixelles, de afrikanska kvarteren nära parlamentet. Klassiskt svenskt påskbord men utan sill och med en whisky och belgisk choklad efteråt i brist på nubbe. Leffe blond till bordsdryck – helt klart en ny favorit på ölfronten.
Till kvällen blev det italienskt: Melanzane gratinate, en underbar mozzarellagratinerad aubergine i tomatsås, till förrätt, följt av Saltimbocca alla Romana. Kalvköttet smälte i munnen, parmaskinkan var härligt salt och krispig, salviabladen grädden på moset. Bättre än någon motsvarighet man någonsin smakat i Rom. Hoppar i munnen? Absolut. De andra fick Vitello Tonnato och mjäll bläckfisk. Efteråt gick vi på afrikansk/multikultiklubb och drack både en och två Mojitos med päronen. Det var så dekadent som det kan tillåtas bli i sällskap av föräldrar; det enda som saknades var bordsdansen. Vi strävade hemåt i neonupplyst snöstorm mot våra varma sängar.
På söndagen blev det lunch vid Place du Grand Sablon i antikvitetskvarteren. Den belgiska varianten av chèvre chaud serveras med äpplen, russin och majonnäsdressing – lite som en hybrid mellan den franska typen och en waldorf salad. Mumsigt var det i alla fall!
Efter att ha lusläst restaurangtipsen i Brysselboken bestämde vi oss för att boka bord på Brasserie de la Roue d’Or för söndagsmiddag. Det var alldeles rätt, skulle det visa sig; fantastisk art nouveau-inredning, ett fåtal bord med skön, intim känsla, personal som hade full koll på hur mycket man hade kvar i glaset med chardonnay och likt spöken ljudlöst gled fram för att fylla på. Middagen bjöd på Moules à la marinière avec crème – musslor på normandiskt vis, Confit de canard – grillade anklår med underbara örtkokta vita bönor och bondsk korv från Lyon – och konjakkokta päron med mandelmjölksglass och chokladkräm samt en rejäl vällagrad calvados till efterrätt. En middag att minnas (det hade vi gjort även om C inte lyckats vurpa mitt i den välfyllda salongen)!
Sista dagen bestämde vi oss för att vara typiskt belgiska till lunch. I ett varmt hörn av uteserveringen vid Place de la Madeleine, skyddade från snöstormen utanför, intogs fem sorters belgiska öl tillsammans med en assiette de Jambon d’Ardennes samt Portion Fromage de Belgique med syltlök och inlagd gurka till. Ölsorterna spann ifrån läskande citrongult veteöl, Blanche, som nästan smakade lemonad, till juligt kryddiga stouter som rullade runt på tungan och lade sig tryggt tillrätta i magen. Middagen blev märkligt nog afrikansk – Sénégals nationalrätt, Poulet Yazza – på grund av mors förkärlek för den kontinentens matlagning. M fick grillat lamm från Mali. Till detta drack vi Kwak – den andra stora ölupptäckten under helgen. En fantastisk, aromatisk ale, kopparröd, med ett magnifikt skum, serverad i de mest underligt formade timglasliknande glas vi sett.
Innan det var dags att åka hann vi inta ett trapistöl, Chimay, på en härligt inrökt ölhall; À la Mort Subite (översatt ”Den plötsliga döden”). Ett par timmar senare satt vi på planet norrut, med en klar mersmak för vad som tidigare varit en vit och meningslös fläck på kartan. Belgien är definitivt mer än EU-byråkrati, sockerdrypande våfflor och nationalistiska partier. Faktum är att en helg i Bruxelles är rena sybarittillvaron. Vive la moule sacrée!
Njut av arkitektur och gastronomiska utflykter här.
(Vid pennan: Brillo unt Clara.)