Tobakskranen och jag

”— — —- –”, säger han.
”Ha ha”, skrattar jag. Och kommenterar den vinande ventilation som flyttat in i butiken lagom till sommarvärmen.
”— — –”, säger han
”Jo jo.”, säger jag och försöker nicka instämmande.

Min tobakskran och jag har obegripliga små samtal. Jag hör aldrig vad han säger annat än förbilande brottstycken av ord.

”Du har skaffat en ny kortmaskin.”
”— — teknik — ——.”
”Ha ha.”

Orden i samtalen är mest där som bakgrundsmusik. Kontakten ligger i nickningarna, axelskakningarna och bekräftande ögonkast.

Varje samtal blir ett gungfly där det både är spännande och lite läskigt att trampa runt.

Sist jag lämnade honom med ett hej i dörren kom jag att tänka på Bernhard. Morfar Bernhard. Som sedan länge slutat att fråga när han inte hörde vad man sa. Istället så sa han helt enkelt ja.

”Ja.” svarade han och kunde titta rätt på en med en oberörd min och med förhoppningen om att samtalet skulle fortsätta utan honom. Att steget ut i gungflyn skulle hålla utan att fötterna blev blöta.

Och för det mesta gjorde det ju så. Ett rakt ja kommer man rätt långt med när man ser den som frågar rakt i synen.

Delta i diskussionen

2 kommentarer

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *