”Tjugo år är en lång jävla tid”

Det kom ett brev. Ett av 20 000 andra där mottagare var samma personer som avsändarna. Personer uppspårade av Posten som inte längre är Posten utan kallar sig PostNord. Och har bytt ut en gul färg mot en blå.

Mitt brev kom i ett av de där kuverten som man får eftersänd post. Och eftersom vi flyttade strax innan sommaren rev jag upp det som ett sådant. Men igenkänningen var omedelbar. Och skräcken. Som kom från en rad små, blyertsplitade versaler på baksidan:

ÖPPNA DETTA BREV OCH DÖ!

Det tog nog två och en halvtimme av ihärdigt diskande och städplock innan jag vågade öppna kuvertet.

Där möttes jag av mitt 22-åriga jag. Brevet är till och med undertecknat Magnus Trogen, 22 år. Som inristningen på en milsten. Skulle tro att jag tänkte att det var precis det med. Saknar ibland det pretentiösa draget hos mig själv.

Sen följer bland annat en rad fakta. Jag bor på Kantorsgatan 54:252 i Uppsala, på nitton kvadrat tillsammans med min flickvän. Pluggar B-kursen i Nordisk konsthistoria, efter en A-kurs i allmän konsthistoria, och en A- samt B-kurs i litteraturhistoria (minus några ännu inte tagna poäng). Den nuvarande föreläsaren är så bra att jag blir vimmelkantig (och det minns jag tydligt fortfarande).

I dag vet jag också att det därefter blev en hel del vinglade bland andra ämnen (som praktisk svenska, östeuropakunskap, finska…) – allt på jakt efter styrfart.

Mina bästa kompisar pluggar biologi och data. Min flickvän söker jobb på en teater i Stockholm (hon fick det och jag fick möta Rolf Lassgård småfull, sjungande och naken).

Studielånet ger mat och öl, frihet. Att ha ett eget hem, även om det är en delad yta av 19 kvadrat och kök i korridor, ger även det tröst.

Så vänder jag i brevet plötsligt på perspektivet och börjar ställa en rad frågor till mitt 42-åriga jag. Och dessa tänkte jag nu besvara. Kursiv stil är saxat ur brevet (och Caroline – detta är det närmaste du kommer att få läsa hela brevet):

Hej Magnus!

Hur mår du? Jag mår fint, sitter här med snus under läppen (jag slutar att röka tror jag).

Hej du. Sitter med snus under läppen idag med, och slutade röka det gjorde jag. Men att sluta snusa det har jag kvar.

Dessutom ett stadigt glas vin som liksom slog upp sig själv när jag insåg att jag skulle skriva det här. Jag mår fint. Lite skrap i magen efter att ha blivit oense med sonen kring tandborstningen, men det är egentligen same old.

Lite trött, och lite frusen, efter lång dag, även det same old.

Och tänker jag efter så är jag lycklig. Lycklig i en egen familj full av kärlek, ett eget kök i lägenheten, en katt, ett jobb som jag gjort själv och många av bra människor runt om mig. Har ingen aning hur jag kom hit, men en del kan jag nog tacka dig för.

Vad pysslar du med nuförtiden då? Fyrtiotvå år som du hunnit bli. Blev det något stort och välavlönat av dig eller lever du ur handen i munnen nu också? 

Här var jag tvungen att skratta lite när jag läste. Begreppet ur hand i mun tänkte jag hyfsat nyligen utan att ana att jag tänkte likadant för tjugo år sen. Borde nog förändras till ”allt jag får stoppar jag i munnen”, eller liknande. Välavlönad eller inte.

Ska jag gissa vad du är/gör?!

Ja!

Du har ej ingått äktenskap, det tror du ju inte på. 

Se där, det hade jag glömt. Visst är jag gift och det var en härlig affär, så härlig att den blev till reklam.

Men barn har du nog. Var det lika magiskt att få barn som jag anar att det är?

Magiskt är ett bra ord för det förvandlade min värld. Och förbättrade på ett sätt som jag inte kunnat föreställa mig. Leon är tre och lite till nu, och ankaret i familjen kring vilken jag snurrar.

Men du har väl inte glömt bort hur det var att vara tonåring, eller att vara tjugotvå?

Att få ditt brev gjorde att jag mindes en hel del. Glömt har jag gjort i massor, aktivt förträngt en del annat. Minnet som är kvar är en konstruktion utan en påtaglig avsändare. Men det vet du ju redan.

Din fråga kommer snarare ur vad jag minns som en vilsenhet och en rädsla inför framtiden. Ett famlande efter fasta punkter i ditt nu, punkter som var särskilt betydelsefulla.

Men utan egentligt hopp om att bevara dem. För senare i brevet skrivet du om hur vilsna dina studier känns, men i övertygelsen om att de kommer att mynna i något bra.

Du bor i en lägenhet i en större stad. 

Samma stad du flyttade till tre år efter du skrev brevet. Efter utbildningen som en tid tog dig till Kalmar.

Du arbetar kanske på en tidning…

Ja, jag arbetar med tidningar, och för flera stycken. Framförallt försörjer jag mig på ord, vilket leder till din nästa fråga:

blev det något av dina författarambitioner? Skrev du något avslutat någon gång, som också blivit utgivet. Vad heter boken, jag måste köpa den!

Nej, det blev ingen generationsroman, och någon sådan har jag inte i mig heller. Sådana skriver man nog heller inte i min beaktningsvärda ålder 😉

Vad jag däremot tänker skriva är ett brev till mig själv. Att öppnas av mig själv om tjugo år, då jag precis fyllt 62 och flyttat in sonen i ett rum på 19 kvadrat, kök i korridoren, där han kan sitta och sippa billigt rödtjut och drömma om framtiden.

Eller frukta densamma.

Brev till mig själv

Ett svar på ””Tjugo år är en lång jävla tid””

Kommentarer inaktiverade.