HighInHighValley

Var lämnade vi honom i förra inlägget? Brorsan alltså, som stavar ihärdigt från Sälen till Mora. Helt allena (förutom 15 499 knäpptysta andra). Men med ett driv som vore han besatt.

Efter Hökberg var det, just det.

Jag och Leon klarade dock inte längre spänningen. Vi smet. Packade ryggsäcken och tog tricken in till badhuset i Skanstull. Det där badhuset med två rutschkanor och en vattenväg ut genom väggen till en uppvärmd utomhusbassäng.

Där det gnistrande kalla vinterdagar är magiskt att lämna inomhusvärmen för en kyla som får håret att snabbt frysa till is.

Där papporna är så många på söndagar att de verkar ha förökat sig genom delning. Vad är det förresten med pappor och badhus?

Allt medan brorsan stakade på.

Här ovan i det högra spåret i den så kallade ”Volvotunneln”. Ett reklamjippo där alla som for genom den vita tunneln fick en oerhört kort film av sig själva.
Och det är bra stakat. Hårt och utan tvekan.

Hökberg. Han passerar exakt 17.06.52. Nu är det en dryg timme kvar till Eldris, sista stoppet innan Mora.

Eldris är ett smart stopp eftersom det därifrån är mindre än en mil kvar. Från Eldris åker du på ensiffrigt: 9 kilometer till slutet, under en mil tills dess det är över.

Men från Hökberg till Eldris är det obevekligt platt. Inga långa, underbara nedförsbackar att luta sig tillbaka i. Bara träd på träd, och staktag på staktag.

Vi pratas vid igen. Nu vet jag inte vem som ringer. Jag peppar med att Eldris är ett stopp som knappt är ett stopp. Det är ju som om du vore i mål.

Nu är det ju närmast hemmakvarter. Efter att ha åkt Kortvasanen en vecka tidigare har du ju redan färdats samma sträcka, det är som hemma. Detta är en väg du kan, du har redan åkt i samma spår från Oxberg till Mora.

Bara det att då fanns det spår. Nu finns det inga. Men det säger jag inte.

Så minns jag vad Clara sa: att han måste ha passerat SVTs Rickard Olsson i spåret. Eller i varje fall sett honom.

Så jag frågar. Och det har han. Han såg Olssons sällskap på håll tidigare. Tv-kameror och allt. Men han höll sig lite bakom och sen försvann dom.

Så klart han passerat dem vid det här laget, säger jag. Utan tvekan. Rickard har du stakat om sedan länge.

Så hör jag hur han pratar med någon annan i spåret, och hinner tänka att så moltyst kanske det ändå inte är.

Och så fattar jag…

Vi kommer in i klippet precis när Rickard frågat brorsan om vad han lyssnar på, eftersom han ser hans hängande lurar.

”Nä, säger brorsan, jag pratar med bror min.”

”Så, vad säger han då,” frågar Rickard.

”Han ligger och peppar. Och sa att jag ligger långt före dig, men nu vette fan om han ljuger.”

Påkommen. I direktsändning.

Det tar en lång tid av spolande, fram och tillbaka i SVTs elvatimmars direktsändning, innan det går att vaska fram de där 38 sekunderna. Men brorsan gör det.

Och han mejlar mig precis när jag sitter och skriver på förra inlägget. Som en påminnelse.

”Så mycket kan man lita på släkt och vänner.”

”Nä, det ska man aldrig göra. Man kan ju knappt lita på sig själv.” Han är snabb i repliken, den där Rickard Olsson.

Men vad brorsan än säger själv om klippet: jisses, så urstark han fortfarande verkar. Stakar på som om det inte fanns snart åtta mil i de där armarna.

För att inte säga i skallen. För, hur tänker en människa?

Som ställer sig där med knappt sju träningsmil i benen. Precis när gryningsljuset dagas och med vetskapen om att dagen har kommit och gått innan dess prövningen är till ända. Och mörkret faller.

Hur ordnar man tankarna, hur stillar man sinnet inför den insikten?

Eldris, 18:10:18

Efter Eldris rinner det på. Han ökar genomsnittsfarten igen, och till förvarningsstationen i Mora kommer han tidigare än beräknat.

Där det är knappt 800 meter kvar till skylten med texten ”I fäders spår…”. Vad hände med mödrarna?

Vi kastar oss på telefonen, tjoar, hurrar och ropar. På plats 11033 har brorsan stakat sig i mål. Våra grannar måste ha undrat om vi vunnit på tipset.

Mora kl 19.02,17. På tiden 11.02,17. Något magiskt även där.

Mårten Trogen gjorde det: den nio mil långa Vasaloppsresan helt på egen hand, med knappt sju träningsmil i benen.

Håll utkik ovan, cirka fem sekunder in i klippet, efter en lite vinglig kille i andra spåret från vänster, som segervisst sträcker upp sina händer i luften.

Starten, Sälen 08.00

Hur tänker en människa som frivilligt ställer sig där i morgonmörkret, jämte 15 799 andra. På en till synes oändlig kö. För en resa som med största sannolighet kommer att sluta i samma mörker. Minst tio timmar senare, men troligen ytterligare några timmar .

Hemma bänkade vi oss i soffan. Med nybakad tårta och tre skärmar igång för att följa loppet så maxat som möjligt. Leon undrade lite när frukosten var gräddtårta: är det en speciell dag idag? Jo, det är en speciell dag idag.

Men, hur tänker en människa?

När bevakningsplinget skvallrat om att han anlänt Smågan, som är det första stoppet av sju, så försöker jag ringa upp honom. Nog visste vi att det skulle ta ovanligt lång tid den första sträckan på grund av alla köer men nervositeten gjorde tiden olidligt lång.

Men inget svar på grund av obefintlig täckning. Kommer det att vara så längs hela sträckan?

Så 11.30 ringer telefonen. Ett efterlängtad namn på displayen ger rapport efter kort stopp i Mångsbodarna. Puh.

Och han låter ju pigg. Snabb i skallen frustar han vidare medan vi snackar en stund. Spåren är obefintliga, rapporterar han. Och köerna i första backen var precis så galna som man hört de ska vara.

Skidstavarna bröts som stickor och folk föll som Krugers imperium. Han fixade det genom att hålla sina egna stavar tätt, tätt intill kroppen, sa han.

Efter Mångsbodarna väntar en ökänd stigning på väg mot Risberg. Så sa de på teven, men det sa inte jag på telefon.

Hemma i soffan följde vi årets damtvåa närmast springa förbi motionsmännen i de backarna. Men tänkte på slitet som låg framför brorsan.

12.44 plingade det igen – han hade nått Risberg! Höll mig i tre minuter tills 12.47 då jag jag upp igen. Hur hade det gått?

Vi pratade sju minuter, under det att han molåt och sen fortsatte vidare. Fortfarande vid gott mod.

Men nog var det en ensam resa.

Att ta upp tråden i spåret ligger inte för åkarna, menade han. Moltysta gnetar de på, mil läggs till mil, staktag till staktag.

Så alla samtal var välkomna, menade han, och jag peppade mor och syster att ringa upp.

Strax innan Evertsberg inser vi där hemma att han ligger nära SVT:s Rickard Olsson som gör loppet med en livekamera. Undrar om de setts?

Att titta på Olssons småputtriga snickesnack i spåret är rent beroendeframkallande. Och verkade rätt peppande på de han pratade med.

Evertsberg är typ halvvägs. Efter Evertsberg väntar fem kilometer utförsbackar, sa de på teven, och det sa jag på telefon.

Halvvägs, Evertsberg 14.25

I Evertsberg hade han tänkt låta se över vallan. Men lät bli, spårlösheten gjorde att det troligen inte var någon idé. Sen ville han vidare, det hördes.

Och efter Evertsberg fick han en oväntad fart. Peppad av familjen och insikten om hur långt han hunnit. Något som också skulle behövas, visade det sig.

Vasaloppsappen varnade nämligen för att tiden började ta slut. Appen beräknade hans ankomst till nästa anhalt, Oxberg, bara två minuter innan de skulle dra repet.

Repet betyder hemresa med buss, oavsett vad du själv tycker. Slut på loppet och skidorna på axeln, stavarna med.

Hans ankomst till Oxberg beräknades till 16.28. Repet skulle dras 16.30.

Två ynka minuter.

När det plingade till i appen igen 16.01 så trodde vi knappt det var sant. Han hade ökat genomsnittfarten rejält, appen höll inte längre jämna steg.

I Hökberg mötte familjen upp igen. Och visst sitter stålblicken där igen.

Men ännu fanns fler hinder väntande på väg mot målet. Och ett oväntat möte i spåret. En rafflande fortsättning i ett kommande inlägg…

…att min bror fyller mig med stor beundran och stolthet.