Jag borde skriva någonting som inte handlar om politik. Det är svårt. Man omges av den, ständigt, man spisar, andas, lever den. För mig har det kanske något att göra med att jag valt att rösta på ett litet parti. En uppstickare. Hela underdogperspektivet ryter tag i en med hull och hår och man försöker värva röster åt höger och vänster, till sist nästan utan att märka det själv. Så. Mer än det tänker jag inte säga om politiken – just nu.
Jag spinner i stället vidare på temat information.
Som hängiven bloggare läser jag ju också med stor iver andras bloggar. Och slås av hur olika de är, vilka funktioner de fyller. De specialiserade, som bara skriver om smink eller mode. Jag tröttnar på fem minuter. Måla-in-sig-i-ett-hörn-bloggar, om ni frågar mig. Men whatever floats your boat, och så vidare. Och så finns ju gnällbloggarna, som man gärna muttrar något om misantropi när man läser, men som ändå kan vara ganska belönande. Dock har min favoritgnällblogg, Singel – eller ”du är likgiltig och negativ” förändrat karaktär den senaste tiden. Varför? Hon har skaffat kille. Senaste inlägget handlade om gulliga djur (med detta vill jag inte säga att man per automatik blir ett pucko för att man råkar ha hittat kärleken. Se på mig, jag är kär – och smart. Eh.). Roligt att hon behållit namnet. Som om det blivit ett varumärke. ”Särbo” kanske inte genererar lika många läsare?
När man skriver i detta medium, som ju är svindlande offentligt trots att det kan te sig ytterst privat där man sitter med kaffemuggen och hamrar tangenter, smyger sig frågan på: vem skriver man för? Och när man börjar intressera sig för statistikverktyg, räknar läsare och till och med vet vilka de är, då kommer självcensuren tassande. Vad ska detta vara för något? En dagbok? Då krävs uppriktighet. En ventil? Risk för kverulansöverdos. En loggbok? Hur kul är det att läsa om vad någon åt till frukost.
När ska man begränsa sig? Ska man orka/våga trampa människor man känner på tårna? Eller är alla dessa frågeställningar bara ett uttryck för hybris?
Jag har inga entydiga eller kloka svar. Men skriver gör jag lik förbannat. Som synes.
Nu var jag länge en kritisk fan till fenomenet blogg då olika former av dagböcker ju funnits på nätet sedan nätet började nå vanliga dödliga. Men formen har något magiskt över sig. Något smittande som kryper över oss lite olika och ger oss lite olika uttryck.
Sen är det förstås målgrupp. Den utkristalliseras så smått och sätter sina gränser på orden. För de flesta handlar det om nära och kära med alla gränser och möjligheter det bär med sig. Andra når det stora tusentalet och förvandlas till medier i sig själva.
Och den gamla sanningen återuppstår, att medierna faktiskt är vi och inte sig själva. Om nu inte Expressen tjatat sönder och ihjäl även det.
Jag tror vi försöker känna oss levande, verkliga. Och att det krävs allt starkare medel för att uppnå det. Samhället är så obegripligt och fragmenterat. Se bara på valrörelsen. Vad är det för skillnad? Jag bloggar alltså är jag.
Språket är vår livlina. Och bloggen kanske en projektionsskärm för personligheten. För en kverulant som jag blir det följaktligen en gnällblog!