Tunnelseende

På Lärarhögskolan pratas det ofta om att man bör ha ett antal teoretiska ”glasögon” att välja mellan. En del pratar om välfyllda verktygslådor. Poängen är väl i alla fall att man ska kunna byta perspektiv då och då. En sympatisk tanke, om än bestyckad med onödigt löjliga metaforer.

Det har jag tänkt på idag, när jag suttit och skrivit hemtenta i litteraturvetenskap. Uppgiften bestod i att analysera tre litteraturvetenskapliga analyser som alla behandlade Edgar Allan Poes texter. Var och en med olika perspektiv. Och det slår mig att det verkar som om ju mer inläst man blir på ett ämne, desto smalare man blir, desto dummare blir man också. Att se på allt genom en marxistisk, psykoanalytisk, konstruktivistisk, eller till och med feministisk liten strut förminskar livet. Och framför allt konsten.

Jag blir bara trött när jag läser Walter Benjamins paralleller mellan arbetare vid löpande bandet och gatulivet i London. Vi är alla offer för ideologiska maktstrukturer. Viljelösa offer. Eller när Shoshana Felman argumenterar att Poe faktiskt inte visste själv att vad han egentligen skrev var en allegori över psykoanalysen. Lacan på pricken. Eller när Brander Matthews skriver att Poe faktiskt var en sann upplysningsman som aldrig skulle skrivit en bokstav om inte Voltaire funnits. Ja, oavsett vilken tes man har torskat på. Ju högre man klättrar i forskarvärlden,desto mer tunnelseende verkar man få. Jag lutar mer och mer åt att tro att intelligens är att kunna tänka på många olika sätt.

Det tänkte jag också på då jag läste recensionerna av Farväl Falkenberg som jag äntligen såg i söndags. Någon recensent försökte vara lite påklistrat PK och anlägga ett genusperspektiv. Det är så oerhört irrelevant för filmen hur många tjejer som är med. I och för sig bestod Expressens genusanalys mest av ”det var inte tillräckligt mycket pattar” men det spelar faktiskt ingen roll. Ett seriöst genusperspektiv hade heller inte varit relevant. ”Är alla i Falkenberg smygbögar?” löd slutsatsen. Kvällspressen har alltså slutligen förlorat även sin sista gnutta självrespekt, som jag nog tyckt att kulturredaktionerna ändå stått för. Se filmen, säger jag helt enkelt, utan att peta in den i något annat fack än att den är vacker, mångbottnad och sitter som en smocka i magen och en sorg i hjärtat flera dagar efteråt.
Konst handlar om att berätta historier. Tack och lov finns det åtminstone en sfär kvar där man inte kan förenkla och förminska allting genom att anlägga diverse trånga teoretiska perspektiv. Även om det försöks flitigt. Kulturen är Gud. Et l’art est libre.

Nu ska jag dyka ner i en flaska Amarone och en hel hög med ostar. Javisst lever jag som en moderat. Jag har en hel låda med perspektiv. Men livsnjutarglasögonen låg högst idag.

Delta i diskussionen

3 kommentarer

  1. Man får inte köpa ett koncept, varken på LHS eller någon annan stans. Då blir man dum i huvudet. När jag pluggade litteratur kände jag alltid att jag hade en stor brist: jag kunde inte ta teoretikerna på allvar. Inte riktigt. Jag spelade med för att bli godkänd. Med denna logik gör det mig till smart istället öfr lat. Jag gillar det.

  2. Håller med om allt!
    Men det kan vara kul att läsa tolkningar av texter, filmer etc. Inte minst, tycker jag, psykoanalytiska tolkningar som kan göra även trista texter riktigt blodiga och saftiga. Men man får se upp med de små strutarna. I synnerhet när de sprider sig till kvällspressen och blir det enda sättet att tänka. Kul att du gillade filmen förresten!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *