Dags att hylla Moa

Det tog nästan trettio år för mig att fatta vilken bra författare Moa Martinson är. Namnet gled förbi i skolan, på gymnasiet någon gång. Jag ryckte mest på axlarna. Svensk eländesrealism, hur kul verkar det? tänkte jag väl. Och läste Kafka i stället. Sånt får större kredd i gymnasiet.

Hemmavid var det konstigt nog ingen som försökte få mig att läsa Moa heller, där stod snarare Clara Zetkin i bokhyllan (C Zetkin som jag för övrigt fått mitt vackra förnamn efter, delat med min gamlamormor). Och jag fattade inte alls att Moa Martinson är minst lika kool som hon. Hennes svenska motsvarighet, om än mer vid pennan än på barrikaderna. En oäkting, som det så fint kallades på den tiden. Autodidakt. Fem barn. Som ordnade syndikalistiska möten vid köksbordet. Och började skriva på allvar vid 43 års ålder. Första boken Kvinnor och äppelträd blev refuserad i fem år innan den äntligen antogs.

På universitetet diskuterar vi om dessa realistiska författare ”förtjänar” att kanoniseras. Därför att de skriver om realism, vardag (när den manliga litteraturen handlar om livets villkor på ett mer metafysiskt plan?). Däremot är det inget snack om att exempelvis Virginia Woolf ska ges en plats i kanon. Modernism är finare än realism. Mera svårskrivet? Kanske. Mera svårtillgängligt? Ja. Men finare? Den sortens kategoriseringar känns rätt äckliga.

Och att kalla Moa för särartsfeminist (det är det fulaste en feminist kan bli kallad av en annan i dagens diskursklimat), är ju bara fånigt. Hon gav kvinnor huvudrollerna i sina romaner. Detta var i begynnelsen av kvinnorörelsen och absolut radikalt. Varför diskutera vilket feministfack hon skulle petas in i med dagens mätinstrument? Nu är nu och då är då. Var sak på sin plats.

Men poängen med det här inlägget var varken att bli gråtmild över hennes egen arma uppväxt och tragiska liv, eller att sväva ut i något brandtal över realismen. Utan helt enkelt att poängtera hur fantastiskt hon skriver och ödmjukt be er att läsa ovan nämnda roman om ni inte redan gjort det. Också för språkets skull. För det är så tajt, så ekonomiskt, så välformulerat, så sylvassmart och humoristiskt. Jag njuter av varje rad. Särskilt när M läser högt på magisk sagohälsingländska.

Delta i diskussionen

3 kommentarer

  1. Fråga honom… Kanske om du bjuder på en såndäringa köttgryta med kantareller. Och ett par liter rödvin 🙂

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *