Precis som förra gången det blåste friskt av högervindar (även om de nu tycks ha mojnat enligt klassisk baksmällemodell om man läser opinionsundersökningarna) tycks myllan bördig för biologistiska resonemang. Ingen har väl missat Annica Dahlströms ”vetenskapliga” forskningsrapport om mäns respektive kvinnors hjärnor. Och precis som förra gången biologismens förfäktare – tack vare den feministiska backlash som rådde då – hade luft under vingarna, i början av 90-talet, hänvisas flitigt till denna ”vetenskapliga rapport” i allehanda medier och bloggar såsom den efterlängtade sanningen om könen. ”Könet sitter i hjärnan”, säger Annica Dahlström och drar förnumstiga slutsatser i stil med att pappor inte kan känna igen sina egna barn om man binder för deras ögon. Och tro mig, det är bara början.
Den sköna skillnaden mellan nu och då är att i dessa dagar får kvasivetenskapliga rapporter i denna stil åtminstone mothugg. Då det begav sig fick ju Annika Dopping, Maria Borrelius och gänget fritt spelrum i media. I gårdagens DN bestrids Annika Dahlströms rapport på ett ytterst intelligent sätt. Tack för det. Världen rör sig åtminstone i någon mån framåt. Jag är inte särskilt förtjust i Tiina Rosenberg-begreppet ”könsförrädare” men i Annica Dahlströms fall ligger det och vickar alldeles längst fram på tungspetsen.
Oh my god så fel man kan ha. Fast hon är ju kvinna och faktiskt inte lämpad som forskare. Kvinnors hjärnor har ett förminskat centrum för logiskt tänkande. Det är väl det hon påstår?
Alla kretensare ljuger…
Glömmer aldrig det fantastiska påståendet om förhållandet mellan bröststorlek och mattebetyg. Mest fascinerad över vem som kan ha kommit på att göra undersökningen, och varför.