Förmiddag, vårkyla, solsken. Ett strilande ljus genom grenverk som saknar gröna knoppar. Grusgången upp till kyrktrappan rymmer en handfull människor i mörka kläder. Långsamt tas stegen mot de svarta portarna. Kylan vilar i ett daggtungt gräs.
De äldre bär med sig reglerna. Reglerna som bara lärs ut genom deltagande. Det finns ingen förberedande kurs till en begravning.
Närmast sörjande sitter i kyrkbänkarna bredvid kistan. Därefter i en fallande skala mot utgången. Som om sorg bör mätas upp och redovisas i centimetrar.
Ibland uppstår ett glapp mellan de främsta bänkraderna och rader som fyllts på samtidigt men längre bak. En eller två tomrader, som att sorg smittar genom närhet.
Ibland blir de allra första bänkraderna så trånga att inte gråten får plats. Svettiga kroppar i obekväma kläder kilar fast varandra utan möjlighet att ens höja armen för att torka bort en tår. Där blandas kroppsdofter till oigenkännlighet.
Blickar som irrar. En som hälsar nickande, en annan som inte vågar hälsa tillbaka utan låtsas att inte ha sett. Någon som beundrande ser upp i taket. Andra stänger av blicken. Väntar men utan att vila. I den mest ansträngade och vilolösa väntan vi har.
Så ringer klockorna. Någon andas ut, äntligen kan vi räkna ned. Någon andas häftigt in, nu är det oundvikliga slutet snart här. Prassel av papper.
Sångerna, bönerna, mässandet. Prästens rop och församlingens svar. Allt en balansakt på lina, där det mest spända är nerverna.
Så defilering. En uppvisning i sorg. En arena av sorg. En oerhört privat stund uppvisad på den mest offentliga scen. Stunden då alla förstår att sorgen inte smittar genom närhet. Den är luftburen.
Så tar det slut. Svetten kallnar långsamt på kroppen. Kylan lägger sig tillrätta. Benen längtar efter rörelse, men fötterna snubblar gärna i ovana skor.
Grupperingar. Små täta skott slår upp på kyrkbacken. Svåra att navigera mellan, fulla av vassa blindskär. En stor blödande ö någonstans i närheten, utan förmågan att erbjuda något klar infart. Och kladdig. Stannar du där kan du fastna och ditt efter roder tas ifrån dig. Därefter kan allt hända.
En rörelse, långsam men gemensam, bryter den stela stillheten. Minnesstunden har sina egna regler.