Just white

Går hem ännu en fredag, en helt ovanlig fredag, med Tracey Thorns Winter List i öronen. Snön faller igen i mörker. Vintern i år verkar ta igen allt den förlorat tidigare vintrar.

Tar vägen över götgatsbacken igen. Allt för ljusen och för människorna. För kommersens skull. Mitt i gatan springer en ung tjej baklänges. I händerna drar hon en ung kille. Hon tvärstoppar, han gör det inte, och de smällkysses.

Världen stannar till, och gör det inte alls.

Folket med kassar är fler än vanligt. Stelt seende ned endast på snömodden under sina fötter. Men ljuset ser dem, julbelysningens vita värme och gatlysenas.

Tiggarna är fler, många fler. Fyllde hösten och jag trodde de skulle dra söderut när snön kom. Men många är kvar. Draperade i kläder omlott, tunga kjolarna, filtarna och halsdukar som mest är tyger. Sittandes på kartong, på väskor, på sina egna fötter.

Med olycka i rösten, ivrigt riktad upp mot mina ögon, med knäppta händer.

Vardagsorden räcker inte till.

I am so cold I can´t remember my name

Skottar fram och loss bilen igen. Medan flingorna yr och yr. Väl färdig, med snö fulla fickorna, sätter jag mig bakom ratten. Kokande varm under yllemössan. Sjunker ned i slitna lädersäten. Och vrider om nyckel.

Inte ett ljud, knappt en suck.

I wish I had a river I could skate away on.

Tar pulkan över axeln och plogar mig ned till affärn istället. Köper ett å ett halvt kilo räkor på ren trots.

I´m gonna make a lot of money, then I´m gonna quit this crazy scene.

Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.

Sprängskriver på jobbet. Allt i förseningens tid. Eller mer tidlöshetens, som i frånvaro av tid. Hålet vi borrar åt oss själva gång på gång, och sedan envisas med att gå ned i. Tiden är för knapp – tänk den som ändå hade mer tid – så mycket liv och så lite tid. (Plus den där rent kväljande tanken som yttras ibland om att ”tänk om man ändå kunde klona sig själv, så man kunde hinna med”)

För visst är det mer än suspekt. När man tar sig tid att tänka efter. Tar sig lite kvalitetstid på saken.

Minns hur jag en gång i en krönika i en nu avsomnad tidning hyllade Ladislaus Horatius för sitt tilltag att dra i nödbromsen på ett X2000-tåg. Som på den tiden de var de snabbaste tågen. Ett tilltag som senare på något sätt följdes upp av Bodil Jönssons Tio tankar om tid. Som jag minns det.

Allt kokade ned till frågan om vi inte har lite för bråttom. Och inte hinner med själva levandet. Gräset som växer och årstiderna som går. Och går.

Men vem vill sitta och se på hur målarfärg torkar. Eller kanske det också är något man borde ha hunnit med.

Samtidigt har tiden fått sin egen tv-reklam. Som syftar till att vi ska tänka på sen. Nu.

För övrigt måste jag bara älska Wikipedias not om texten om tidigare nämnde filosof: ”Observera att ovanstående text fullständigt saknar källor. Textens förhärligande karaktär av dess objekt bör därför tas med en nypa salt.”

Förresten har jag inte längre tid att skriva mer. Och förresten inte har du väl tid att läsa mer?!

Hemgång

Reser mig skärmdrucken från kontorsstolen idag. Allt för många konsumerade ord och bilder.

På morgnarna läser jag Göran Greiders Vi kan inte ha det så här och drömmer att jag är honom. Nej, inte att jag är chefredaktör på Dalademokraten boende i Årsta.

Nej, att jag får sträcka ut mig i spalterna lika yvigt och ymnigt som honom. Lika obehindrat som det ger intryck av. Tack vare ett ohejdat sug efter språket och texterna. Som det ger intryck av när man plöjer tio års utvalda texter. Karln verkar ha fri lejd i alla större svenska tidningar, ständigt.

Det är också intrycket hos flera av recensenter av boken. Och då blir det ju lite komiskt.

Men han har bitvis ett stiligt flyt. Och en rad vackra men hårdsmälta poänger. Och poesin inspirerar mig. Så se upp, imorrn kanske det blir ojämn högerkant på texten.