Idag hade jag hellre stannat kvar där hemma och tittat på Casablanca

Om Casablanca hade gått igång i morse, efter morgonnyheterna, så hade jag aldrig kommit hemifrån.

Som detta med katten. När mobillarmet går igång vid kvart i sex kommer hon springande. Svansen en ivrigt vajande flaggstång, glatt pip-ropande, och upp med ett skutt i sängen. Urglad för att äntligen få lite sällskap. Och frukost.

När jag själv mornat mig en aning, kaffet halvt urdrucket, tittar jag mig kring. Då är hon inte längre där. Nöjd och glad har hon dragit sig tillbaka under sängen. Försvunnit som nattens moln. Fullständigt tillfreds med att vi klivit upp, att vi är levande igen och livspulsen återställd. Kommer inte ens fram för att vinka hejdå när jag går.

Vilket jag aldrig hade gjort idag, om Casablanca gått igång strax efter morgonnyheterna. Då hade jag varit kvar.

Det var en sån dag idag. När trängseln på tunnelbanan formar droppen som blir vågen som sköljer bort min nyfikenhet. Av tunnelbanevagnen kommer jag bara därför att de andra tre i mitt fyrsäte också går av. Följer med av luftdraget. Stöts ur vagnen av en utandning. En tunnelbanesuck.

Så vad gör man med sådana dagar. Förutom att stanna hemma för att vänta på ett Casablanca som inte kommer.

Skriver sina texter till Mozarts Requiem In D Minor. Tar med sig Torgny Lindgrens Minnen på toa. Hugger bussen väldigt mycket för tidigt till intervjun. Och skriver denna text.

Spottar på kängorna

Balkongdörren står lite på glänt. Allt för att få in luften och ge katten valet av ute eller inne. Men samtidigt smiter det in en höstkyla som lägger sig isande och kall längst golvlisterna.

I dag tar jag på mig hatten. Hatten, kostymen, skjortan nystruken och runt halsen kravatten. Spottar på kängorna, gnuggar dem blanka. Stoppar röstkortet närmast hjärtat och fattar kärleken i handen. Stavar med styvt rätryggade steg mot samlingsalen i Bandhagens skola.

Gårdagskvällens DN.se toppade med att utvärdera partiernas varumärken. Vilket ju går i linje med att låta retorikexperter plocka isär partiledarnas debattinsatser. Och i spalter av anmärkningar hylla lite, såga lite mer och bedöma, betygsätta och slå fast. Allt utifrån hur de talar, vilken min de gör när det sägs och hur det medverkar till att de förlorar debatten. Utan att öda ett endaste ord över vad faktiskt de säger. Och vad de inte alls talar om.

Skjuter till balkongdörren. Katten har krupit ihop bredvid kuddarna från Marocko i den röda stolen framför teven. Svept sig kring med svansen. Vilar vidare.

Vi gick samma väg för fyra år sen. Lika uppklädda. Lika fasta i tron. Med blankaste skorna, och hatten på samma svaj. I samma kärleksfyllda övertygelse om hur gemenskapen med andra väger tyngre än plånboken.

I dagens papperstidning publiceras en brevväxling mellan Göran Greider och Lars Gustafsson. Och under rubriken Poeternas val ska texten utgöra ett ”korrektiv till den ideologiska torftighet som präglat årets valrörelse” inleder redaktören Wiman högstämt. Sex sidor kulturdel av artiga hälsningsfraser, personliga tillbakablickar och språktekniska tillrättavisningar slutar i ett enigt oense. Så var även de ideologiska frågorna täckta i årets valbevakning. Check, Wiman, nu skiter vi i det där och kör lite ”inför-bokmässan” och en hög bästsäljarintervjuer till veckan, va?!

Iskylan som lagt sig tillrätta vid golvlisterna rubbas först när vi fyller hela kandelabern med ljus. När vi tänder upp värmeljusen på teven och sitter nära varandra bland soffkuddarna. Låter katten vila i knäet.

Idag tar jag på mig hatten. Med samma dumglada leende, hög i tron på att kommer att se varandra lite mer den här gången.

Digga det här men glöm det sen

Andra plåten pirogerna i ugnen. Fyllda med den vitlöksfrästa spenaten i den goda olivoljan och uppfyllda av den smulade fetaosten. Första plåten ligger under kökshandduken och myser till sig. Med den gula löken inkokt i balsamvinägern, uppfräst med vitlöken och hacktomaterna. Inbäddade i mozzarellan. Kan nog bli fina fruktstunder till veckan.

Under bakandet och smakandet rullar Stefan Sundström på Spotify. Trodde mig få höra den allra färskaste skivan men bedragen blev jag. Ännu hade den inte nått längre än till Bladets musikkritiker. Som lovar en platta fylld av smällpolitiska ord och knutna nävar. Vilket han känns rätt ensam om i denna följa-john-fars till valrörelse.

Visserligen gick C i armarna på en SKP-agitator utanför tunnelbanan igår. Men det känns som ett lyckligt undantag.

Och så väntar vi på Håkans nya album. Suger musten ur Samlade singlar under tiden. Vilket inte hjälper det minsta. För vi håller ju tummarna för detta snarare är en väntan på kranen än något annat. En lång, lång tids väntan som belönas med en stor skopa tro och tvivel. Och en kärlek till en ängel. För att bara vandra ned en kort bit längs ordvägarna som alltid leder hela vägen hem.

Det enda jag riktigt hör nuförtiden är en vind som blåser genom staden.

Idag håller U & B hov med strömmingen för mor och far (O, den strömmingen!). Det sägs att även Pello ska närvara, med eller utan hunden. Man hoppas att han även tagit sin fru E med sig. Tror att hon skulle kunna vika ihop dem alla till små papperssvalor att sväva i vinden. På ett bra sätt. Som gnistorna som stiger från björkveden, upp genom tegelstensskorstenen och upp, upp i den smällkallt tjockt mörka vinternatten för att möta alla de andra stjärnorna.

Och tiden går och tiden passerar vidare.

Och egentligen har jag ju inte riktigt lyssnat på Sundströms förra platta. Som ju är alldeles helt rätt annorlunda. Och troligen är det därför. Men så får den också rulla där bakom axeln när mjölet dammar över den rostfria bänken. Och så kryper även den in i magarna. Idisslas och landar.

Idag håller pirogerna ett mått av graham. Inte enbart den välsignade uppåttjackslyckan som vetemjölet bjuder men även ett litet, litet motstånd av lite mer.

Lite mer av det påträngande pianot och lite av den strömmingen dagen efter. En för många av grappan, och ett skrap av en buss på villovägar.

Att blogga är så 1900-tal

Så det fortsätter vi med! Men här blir det en liten dra-efter-andan i form av en text skriven för att informera hugade turister som tagit sig ända ned till Kroksjön väster om Hamra. Allt på jakt efter lämningarna efter Hall-Jonas. Storyn har berättats här tidigare men aningen mer frikopplat.

(Och visst har allt blivit nytt och stiligt med det nya temat! )

Joll och hans trädgård

Joll, Joll-Ljugarn, Jugga eller Hall-Jonas, är ett av de mest särpräglade original som bott i Hamra. Än idag vittnar många spår om honom i och kring Hamra. Förutom den märkliga ”Jolls trädgård” finns fjärdingsstolpar i Hamraberget och vid Kroksjösågen och i Hamra kyrka hänger tre enkla men rikt smyckade ljuskronor som han skapat.

Den äldsta gravvården på Hamra kyrkogård bär inskriptionen: ”Jag PBS den första i däna vilorum föd 1794 död 1861.” Det är Joll, eller Jonas Svensson, som gjort gravvården och den enkla inskriptionen.

”Fy fan, vad jag i denna håla har svultit.”
Jonas Svensson föddes 10 januari 1807 i Härjedalen och växte upp, troligen under mycket svåra förhållanden, på gården Halla i Ängersjö, tillsammans med sju eller åtta syskon. När han en gång i vuxen ålder återsåg fäderneshemmet ska han ha yttrat: ”Fy fan, vad jag i denna håla har svultit.”

Tidigt kom Joll i klammeri med rättvisan. Tillsammans med brodern Pål gjordes flera stöldturnéer som slutade med att Joll år 1838 spärrades in på fångvårdsanstalten Långholmen i Stockholm på obestämd tid. Han var då endast 31 år gammal och i ett brev till systern Carin daterat i juni 1842 ber han om hennes hjälp att slippa ut från anstalten: ”Jag har nu vari flere år uti detta öde och ser mig ej någon utväg att komma herifrån … bässta Carin bjud till med alvare att hjelpa en olyckligt sörjande broder.”

Vad Carin gjorde är okänt men fri blev han redan året därpå 1841. Efter att både ha köpt och sålt fädernehemmet flyttade han först till Björkberg, där han tog plats som dräng, och efter det vidare till Hamra. Troligen slog han sig ned vid Kroksjöån omkring år 1860.

Skicklig stenhuggare
I Hamra med omnejd blev han snart omtalad som en mycket skicklig stenhuggare. Ingen kunde mura eller spänna källarvalv som Joll. I Hamra vittnar fortfarande källarvalven vid Rudolf Säfströms och August Gustafssons gårdar om detta. I folkmun sades det att han var så duktig att han kunde bygga murarna uppifrån och ned. Sina goda kunskaper i stenhuggeri hade Joll troligen med sig från tiden på Långholmen.

Vid Kroksjöån byggde han såväl ett boningshus som två häbbren, en smedja och ett hus för sina getter. Väggarna i boningshuset var också klädda med tapeter, något mycket ovanligt vid denna tid. Smedjan ska ha utrustats genom att Joll gav sig ut på nya stöldturnéer och ryktet säger att det stora tunga smidesstädet ska ha tagit flera år att, i omgångar, bära hem.

Visade gärna sin trädgård
Det var vanligt att de som följde gångstigen mellan Sandsjö och Hamra även hälsade på hemma hos Joll. Mitt i vildmarken möttes de av ett prydligt staket, där grinden var låst. Då blev det till att söka ägaren någonstans bland husen och Joll mötte upp med den självironiska hälsningen: ”God dag för Joll, och god dag för Hall-Jonas.” Sedan visade han gärna upp såväl sin stuga som sin trädgård som låg ett stenkast bortom en uppodlad potatisåker.

På väg upp mot trädgården möttes besökarna av en lodrät klippvägg, och på sidorna av denna ledde en längre och en kortare trappa upp till en bred platå. På avsatserna invid trapporna fanns blomsterrabatter anlagda och på platån fanns en stor rundel med blommor, bär- och prydnadsbuskar. Besökarna fick slå sig ned i en berså i ett hörn av trädgården, där det också fanns en stol uthuggen ur ett klippblock. Stolen finns fortfarande kvar och bjuder på en hänförande utsikt över sjön.

Kaffe ur förgyllda koppar
Ester Halfvarsson beskriver ett besök hos Joll i en artikel publicerad i Ljusdals-Tidningen 1920: ”Men hur underbart susade inte skogen där omkring, och hur harmoniskt uppstämde inte de bevingade sångarna sina hymner ackompanjerade av forsens avlägsna brus.” När besökarna beundrat detta återvände Joll för att bjuda sina gäster på kaffe ur vackra, förgyllda koppar.

För att odla upp den karga marken hade Joll själv burit upp all jord och gödsel i en näverkunt på ryggen. Fortfarande kan du ana storslagenheten i detta väldiga arbete när du strövar runt i Jolls trädgård.

Lördagsdans hos Joll
Så småningom blev Joll så gammal att han inte ansåg sig kunna bo kvar vid Kroksjöån. Av sina två häbbren lät han då bygga en stuga, med ett enda stort rum, vid den så kallade Jolls-kroken i Hamra. Ester Halfvarsson skriver: ”Ingen ofredade han, och själv ville han vara ostörd. Men om lördags- och söndagskvällarna brukade ungdomarna ’gå till Jolls’. När de unga således kommo till Joll och bådo honom att få taga sig en svängom i hans stuga mötte det ej något hinder, tvärtom.”

Joll dog 1897 och en tid efter hans bortgång fungerade stugan som samlingslokal och kunde hyras av den dåvarande ägaren Elias Andersson för 2 kronor per kväll. Idag är stugan borta och men trädgården finns kvar, om än igenvuxen, och vittnar om en märklig men fascinerande människa.

Källa: Artikel av Per Nanstad, publicerad i Hudiksvalls Tidning, den 5 januari 1968.