Pepparkaksdeg är inte vidare svårt

Ave Maria dånar genom lägenheten. Placido Domingo i sitt djupaste högsta. Utanför fönstret har snöflingorna lekt tafatt hela dagen. Mina fingrar doftar kanel, nejlika och ingefära. Syster inspirerade mig till pepparkaksbak. Men inte utan att göra egen deg. Insåg jag då min vägran att hoppa ur pyjamasbyxorna idag är total.

Så med ett skutt ur min soffa gick jag igenom kallskafferiet tillsammans med ett googlat recept. Och insåg ännu en grej. Att när man har så gott som alla ingredienser hemma för en pepparkaksdeg så har man lyckats med något.

Nu ligger den i kylen och väntar på söndagsbak. Och det var inte det minsta svårt. Koka samman, smält och blanda ihop. Sen vart det klart.

Vi byter spår: Luna Mezzo Mare. Dean Martin i en kortbrättad hatt, sådär exakt på sniskan. Kärleken lagar Italienskt idag. Vi laddar inför en helg fylld av köttet, doppet, knäcken och det allmänt utbredda ätandet. Med lite mer mat. Men i annan smak, temperatur och i längtan efter den starkaste solen.

Smilla har slagit läger i papperspåsen som skulle rymma julklapparna. Kikar man in över kanten svarar hon med ett kom-hit-och-lek!

Mor i telefonen under skidskyttesporten som likt snön skapar vinterombonad under helgerna. Talar om mannen med det vackra förnamnet som skapade rubriker mitt i Stockholms julhandel. Jag nämner kvinnan i Sveg som inte fick riktigt lika svarta men ändock några rubriker.

Och inboxen svämmar över av listor över årets bästa. Årets bästa bästa listor, i underbar ymnighet, hittar jag hos Throwmeaway och biter mig i nagelbanden över hur jag inte har lyssnat på M.I.A. mer under hösten. Men gläds över hur mycket som återstår.

Som pepparkaksbak en söndag i väntans tecken. Sen rinner vi veckan ut och tar helgerna in. Fridens liljor! Som Sievert alltid sa när vi rullade baklänges ut från Sve-Bernhards i de otaliga volvobilarna. Men det är en annan historia.

 

Idag hade jag hellre stannat kvar där hemma och tittat på Casablanca

Om Casablanca hade gått igång i morse, efter morgonnyheterna, så hade jag aldrig kommit hemifrån.

Som detta med katten. När mobillarmet går igång vid kvart i sex kommer hon springande. Svansen en ivrigt vajande flaggstång, glatt pip-ropande, och upp med ett skutt i sängen. Urglad för att äntligen få lite sällskap. Och frukost.

När jag själv mornat mig en aning, kaffet halvt urdrucket, tittar jag mig kring. Då är hon inte längre där. Nöjd och glad har hon dragit sig tillbaka under sängen. Försvunnit som nattens moln. Fullständigt tillfreds med att vi klivit upp, att vi är levande igen och livspulsen återställd. Kommer inte ens fram för att vinka hejdå när jag går.

Vilket jag aldrig hade gjort idag, om Casablanca gått igång strax efter morgonnyheterna. Då hade jag varit kvar.

Det var en sån dag idag. När trängseln på tunnelbanan formar droppen som blir vågen som sköljer bort min nyfikenhet. Av tunnelbanevagnen kommer jag bara därför att de andra tre i mitt fyrsäte också går av. Följer med av luftdraget. Stöts ur vagnen av en utandning. En tunnelbanesuck.

Så vad gör man med sådana dagar. Förutom att stanna hemma för att vänta på ett Casablanca som inte kommer.

Skriver sina texter till Mozarts Requiem In D Minor. Tar med sig Torgny Lindgrens Minnen på toa. Hugger bussen väldigt mycket för tidigt till intervjun. Och skriver denna text.

Spottar på kängorna

Balkongdörren står lite på glänt. Allt för att få in luften och ge katten valet av ute eller inne. Men samtidigt smiter det in en höstkyla som lägger sig isande och kall längst golvlisterna.

I dag tar jag på mig hatten. Hatten, kostymen, skjortan nystruken och runt halsen kravatten. Spottar på kängorna, gnuggar dem blanka. Stoppar röstkortet närmast hjärtat och fattar kärleken i handen. Stavar med styvt rätryggade steg mot samlingsalen i Bandhagens skola.

Gårdagskvällens DN.se toppade med att utvärdera partiernas varumärken. Vilket ju går i linje med att låta retorikexperter plocka isär partiledarnas debattinsatser. Och i spalter av anmärkningar hylla lite, såga lite mer och bedöma, betygsätta och slå fast. Allt utifrån hur de talar, vilken min de gör när det sägs och hur det medverkar till att de förlorar debatten. Utan att öda ett endaste ord över vad faktiskt de säger. Och vad de inte alls talar om.

Skjuter till balkongdörren. Katten har krupit ihop bredvid kuddarna från Marocko i den röda stolen framför teven. Svept sig kring med svansen. Vilar vidare.

Vi gick samma väg för fyra år sen. Lika uppklädda. Lika fasta i tron. Med blankaste skorna, och hatten på samma svaj. I samma kärleksfyllda övertygelse om hur gemenskapen med andra väger tyngre än plånboken.

I dagens papperstidning publiceras en brevväxling mellan Göran Greider och Lars Gustafsson. Och under rubriken Poeternas val ska texten utgöra ett ”korrektiv till den ideologiska torftighet som präglat årets valrörelse” inleder redaktören Wiman högstämt. Sex sidor kulturdel av artiga hälsningsfraser, personliga tillbakablickar och språktekniska tillrättavisningar slutar i ett enigt oense. Så var även de ideologiska frågorna täckta i årets valbevakning. Check, Wiman, nu skiter vi i det där och kör lite ”inför-bokmässan” och en hög bästsäljarintervjuer till veckan, va?!

Iskylan som lagt sig tillrätta vid golvlisterna rubbas först när vi fyller hela kandelabern med ljus. När vi tänder upp värmeljusen på teven och sitter nära varandra bland soffkuddarna. Låter katten vila i knäet.

Idag tar jag på mig hatten. Med samma dumglada leende, hög i tron på att kommer att se varandra lite mer den här gången.

Digga det här men glöm det sen

Andra plåten pirogerna i ugnen. Fyllda med den vitlöksfrästa spenaten i den goda olivoljan och uppfyllda av den smulade fetaosten. Första plåten ligger under kökshandduken och myser till sig. Med den gula löken inkokt i balsamvinägern, uppfräst med vitlöken och hacktomaterna. Inbäddade i mozzarellan. Kan nog bli fina fruktstunder till veckan.

Under bakandet och smakandet rullar Stefan Sundström på Spotify. Trodde mig få höra den allra färskaste skivan men bedragen blev jag. Ännu hade den inte nått längre än till Bladets musikkritiker. Som lovar en platta fylld av smällpolitiska ord och knutna nävar. Vilket han känns rätt ensam om i denna följa-john-fars till valrörelse.

Visserligen gick C i armarna på en SKP-agitator utanför tunnelbanan igår. Men det känns som ett lyckligt undantag.

Och så väntar vi på Håkans nya album. Suger musten ur Samlade singlar under tiden. Vilket inte hjälper det minsta. För vi håller ju tummarna för detta snarare är en väntan på kranen än något annat. En lång, lång tids väntan som belönas med en stor skopa tro och tvivel. Och en kärlek till en ängel. För att bara vandra ned en kort bit längs ordvägarna som alltid leder hela vägen hem.

Det enda jag riktigt hör nuförtiden är en vind som blåser genom staden.

Idag håller U & B hov med strömmingen för mor och far (O, den strömmingen!). Det sägs att även Pello ska närvara, med eller utan hunden. Man hoppas att han även tagit sin fru E med sig. Tror att hon skulle kunna vika ihop dem alla till små papperssvalor att sväva i vinden. På ett bra sätt. Som gnistorna som stiger från björkveden, upp genom tegelstensskorstenen och upp, upp i den smällkallt tjockt mörka vinternatten för att möta alla de andra stjärnorna.

Och tiden går och tiden passerar vidare.

Och egentligen har jag ju inte riktigt lyssnat på Sundströms förra platta. Som ju är alldeles helt rätt annorlunda. Och troligen är det därför. Men så får den också rulla där bakom axeln när mjölet dammar över den rostfria bänken. Och så kryper även den in i magarna. Idisslas och landar.

Idag håller pirogerna ett mått av graham. Inte enbart den välsignade uppåttjackslyckan som vetemjölet bjuder men även ett litet, litet motstånd av lite mer.

Lite mer av det påträngande pianot och lite av den strömmingen dagen efter. En för många av grappan, och ett skrap av en buss på villovägar.