Anteckningar från isoleringen

Sträckläste Kallocain igår. Först i parken under ett träd, i behörigt avstånd från andra. Senare på balkongen, även där i effektiv isolering från omgivningen. Hettan där var tryckande. Katten gömde sin svarta päls under soffan. Grannarna drack sin lördagssprit i den starkaste förmiddagssolen, och viftade därför aggressivt med invektiven redan vid fem-snåret. Balkonglivet kunde bara uthärdas korta stunder i taget.

Vet inte varför jag aldrig läst Kallocain tidigare; en av dessa vita fläckar. Att läsa den efter en veckas ofrivillig isolering (som varande smittohärd)  förstärkte bilden av Leo Kalls dubbla verklighet. Min egen pågående isolering är långtifrån lika dramatisk, till och med övergående, men gräver ändå myrgångar i hjärnan.

Hade för övrigt helt missat kopplingen mellan Jerker Virdborgs Kall feber och Kallocain, där den första tycks vara en parafras på den sista. I det pocketexemplar jag läste hade han skrivit förord. Planlöst sökande på internet ledde till ett tips om en annan författare: Magnus Dahlström. I en tråd på Flashback, startad 2006, efterlyses nämnde så Dahlström. Tråden får upprepade gånger nytt liv, genom nya frågor, under de följande fyra åren, för att krönas med ett glatt utrop om att han minsann ger ut nytt i vinter – tio år efter förra romanen!

Se där, en annan form av myrgång som bara finns på internet.

Plockade ihop de bortgångna växterna på balkongen i en påse. Kvar tronar pelargonerna med nya knoppar. De ger inte upp trots att vi lämnade dem i sticket så lång tid i sommar. Förlåtande växter.

Jakob Hellman på Allsången; Kerstin Ekman på affärn i Los

En semestermånad senare. Kattan har skapat sig ett nytt hem under soffan. Tröttare än någonsin förr. Ovanan i att resa, omställningen efter att ha varit fri utekatt en månad och chocken i att plötsligt byta miljö. Sover sig in i augusti månad 2010. En lunk mot en annan. Hade jag rymts kanske jag krupit in där under med henne.

Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med Kron. Eller efter sommarens Italien snarare en grappa där strax bredvid. I takt med att en lunk byts mot en ny.

Att Jakob Hellman skulle ställa sig på Allsångens scen samma vecka som vi ramlade över Kerstin Ekman på affärn i Los. Och jag smög ju fram dit till kassan för att titta en andra gång och en tredje. Visst så var det så.

Ett stenkast från Voxnan röker kusin M nyfångad abborre. Mina fötter vilar igen sig på en kameldoftande puff från Tunisien och i sovrummet har den engelska flottan siktats vid Vinga. Oboj, oboj.

C lägger en kyckling tillrätta i kryddfylld vinmarinad över natten. Veckans meny är genomitaliensk. En våldsamt fin Chianti, buren på axlarna genom Europa, tronar ensamt i vinstället. Kommer knappast att klara sig levande genom veckan.

Men det ska minsann jag. Och kattan våran.

Spontana festivaler och koleraepidemier

Har ivrigt laddat skrivbordet med sommarböckerna. I år fick bokhögen extra hjälp av presenter från Australiens bästa nätbokhandel. Sex volymer av enbart inhemska författare utgivna i en sjukt stilig Penguinserie. Kunde inte annat än tjuvstarta på högen i helgen. En helg av stilla läsande och vilsam allenahet.

Smög mig in från botten där Bengt Jangfeldts biografi över Axel Munthe låg och vibrerade. Hittade nämligen Munthes egen ”Boken om San Michele” på en väl inrökt spiselkrans förra helgen och förtjusandes av fantasin, bilderna och språket. Nu blev just den volymen kvar där på spiselkransen men Jangefeldts utsökta undersökande stillar även det Munthe-hungern med sin alldeles egna, vilsamma vältalighet.

Laddad mening där.

I vilket fall rymmer historien om Munthe en sommarkänsla av rang. Just den sortens som varje år överfaller mig våldsamt när staden börjar lukta av sommar, turister, avfall, avgaser och solvarmt damm. Nämligen lockelsen att ge sig av. En känsla som i år späds på av flertaliga besök från den nyfunna släkten i Kanada. Som utan pardon eller tvekan slänger sig mellan svenska rockfestivaler och spontana Oslo-besök. Tåg, buss och flyg. Mersmak blir bara förnamnet på den inspiration sådant föder.

Men Munthe var det ju. Som slänger sig mellan europeiska länder, huvudstäder och koleraepidemier. Dels i idealistisk längtan över att göra skillnad och genom rent karriärmässigt smarta val samt naturligtvis med hjälp av den, kärleken. Utraderar fadersarvet och lånar upp en slant till. Drivs av otillräckligheten och känslan av att inte höra till, samt av viljan att höra till.

Jamen du hör ju, en romantisk sanndröm för en redan romantiskt smittad varelse som jag. Och vilken förstabok att inleda lässommaren med.

Möjligheten att läsa in vad som för stunden behövs läsas in är en av litteraturens gåvor. Och något som sommarläsningen ska vigas helhjärtat åt i år. Som om man kunde välja.

En burk fransk senap

Många dagar sedan senast. Men när jag hittar såväl en burk fransk senap som flera bortglömda dosor snus i kylen tar jag det som ett tecken. Den franska senapen var ovanligt välkommen eftersom jag nyss stod djupt med armarna i en ljum potatissallad. Som bara ropade på franska sommarvindar att svalka den strimlade rödlöken med.

Och så lusten förstås. Den är alltid ett tecken.

I Hamra hittade jag under värsta städivern en pärm papper från gymnasietiden. Gick genast djupt vilse i det av tiden förgyllda och ljuvt förljugna sentimenten. Så illa att jag kvickt stoppade den smala ljusblå pappärmen i packningen. Allt för att dra ut på den för evigt förgyllda dåtiden.

Vilket inte är helt sant. Där fanns också sparda prov och uppsatser med vad jag än minns som snåla omdömen. Lågt tilltagna siffror som svar på mina heta och plötsligt uppflammade åthävor (och egna överskattningar). Som små bitar av lime i den i övrigt lättdruckna gin o tonicen.

Och nu ligger den här, pärmen. Och väntar på att åter dela med sig av minnen.

Så tänker jag att detta är alldeles väldigt i tiden, nuförtiden. Kjell Espmark delade nyligen med sig av sina minnen, på ett mycket litterärt vis. Likväl ska Torgny Lindgren göra till hösten. Och båda två gör nummer av hur minnena är lögnaktiga speglar av en förfluten verklighet som egentligen aldrig upplevts. Vilket nog borde få mig att tvivla än mer, inte bara på minnets tillförlitlighet, men även på morgondagen. Kan det vara så att där redan lurar minnen som för alltid och evigt ska fördriva vad jag egentligen upplever. Byta ut och jaga bort det jag dagligen kallar min verklighet och min vardag.

Men troligen är det inte alls något illa. Utan något som för femtio år sedan hade kallats försynen och mycket välkommet.

Läser igen i min farfars dagböcker. Hittade flera av dem som bygger vidare på de brottstycken jag redan tagit del av. Någon annans minnen blir mina egna och som sådana omedelbara sanningar. Utan något mycket av det egna filtret.

Att ”den sanna historien” vinner mark över det litterära och berättande känns naturligt. Och i tiden.

Har du nu läst ända hit brorsan så skynda nu för djevulens skull hit. Jag har dammsugit idag och har inte den minsta lust att göra det igen innan ni kommer. Och nu räknar vi ned något så förgrymmandes!

Nu ska jag bränna upp lite kött till den franska potatissalladen. God spis!

I väntan på en ny fredag

En Tom Waits fredag. På Frankies Wild Years från -87. En väsande, liggande, levande och livsfarlig. På en botten av ett berg av trötthet och uppförsbackar. Samtidigt som den bultat fram som ett tåg genom heta södern med svetten rinnande i rännilar längs kinderna. Som jag föreställer mig det vore.

Idag köpte jag Guiness på burk till fredagsmatlagningen. Frestad av puben på hörnets reklam om Saint Patricks Day hela veckan. Hade de haft öppet vid tiden jag ramlar in på jobbet kanske jag tagit fel dörr. Nu står den i kallskåpet för att kylas lite lagom, lite blygsamt. Och försiktigt.

Och som det bultar fram.