Idag har Bernhard namnsdag. Det finns bara 700 svenskar som bär namnet som tilltalsnamn, läser jag i Ljusdals posten. Andranamnsbärarna är fler; tillsammans är de 6 600. Jag känner en av dem, (grattis!).
Som allt annat kommer namnet Bernhard från Tyskland. Översatt genom tiden blir betydelsen björnstark. Något man faktiskt också får heta numer, utan att gå omvägen via tyskan. Allt enligt Skatteverket som har ”gjort ett nytt ställningstagande”. Det gör jag också ibland.
Har funderat lite över detta med OS. Eller OL som norrmännen säger, vilket naturligtvis genast låter lite roligare av någon anledning. Men OS. Mitt sportintresse är ju knappast vad som definerar min själ och etsar ut mitt sinne. Men i dagarna har jag onekligen sett mycket på sport.
Och det slår mig att det oftast inte spelar någon roll. Så länge tv-makarna kan maka sin tv, rita sin dramatiska kurva utan att darra för mycket på handen, så spelar det inte så stor roll om det är 200 meters semifinal, höjdhoppskval eller tyngdlyftning. Så länge de kan skjuta ut den där fixen man söker framför teven en vardagskväll.
Snarare har de en stor fördel. 200 meter avverkas på runt 20 sekunder medan en vanlig genomsnittssåpa kräver runt halvtimmen dyr tv-tid att fylla. Och även om tennisdubbeln tar en sjuhelvetes tid, finns så många OS-sporter att riva av under en kväll, att det utan tvekan blir en formidabel orgie i snabba fixar staplade på varann. Det finns inget konstigt med att välja en hel natt framför teven, och lida ögongruspin på jobbet dagen efter, snarare är det lite underligt att jag själv inte ligger där och huttrar i skumtimmen.
Sen tillkommer de lite längre inslagen som lämnar själen bräddfull av känslor. Som den björnstarke tyngdlyftaren som tävlade för Tyskland, men även för sin fru som så tragiskt omkommit i en trafikolycka, efter att de startat om sina liv tillsammans. Eller det fullkomligt stjärnglänsande tv-reportaget som blev uppföljningen på Susanna Kallurs omkulltramp. Ett reportage som varvade uppladdning, nervskakande tävling och känslofyllda kommentarer med en gråtträngd nationalhjälte till idrottare. Ett inslag som berörde kvällspressen så djupt att de svärtade hela Sverige med löpsedlar dagen efter, där vi än en gång fick lära oss hur svenska folket rasar, denna gång över det okänsliga inslaget. Kanske den bästa tv som kommer att göras i år.
Det blir onekligen en del sport. Men jag fruktar att det som efter en riktigt omruskande actionfilm kommer att infinna sig en blank tomhet. För jag bryr mig ju faktiskt inte om huruvida detta OS är det sämsta sedan 1800-blankt, eller att de största stjärnorna nu tar av sig hatten och bockar för sig. Snarare oroar jag mig lite för att vi kommer att ragla runt på gatorna i nästa vecka, tomblanka i ögonen, utan att förstå det minsta varför våra liv går så långsamt och helt saknar en snyggt stigande kurva av drama, som med något enstaka hack på vägen når livgivande fyrverkeriexplosion, allt var tjugonde sekund.
Eller så dra det igång ett gäng nya tv-såpor. Och Norens dagbok finns ju alltid kvar, där under sängen, fortfarande med sidor kvar.