När de ringde in helgen gick jag ut för att handla lamm

Nu blir det lite mat.

Lördag och det är verkligen dags för lite lamm. Så vi knycklade ihop våra pannor för att hitta rätt sätt att hälsa lammet välkommet till en gryta. Som just nu sveper in lägenheten i ångor så täta att yrseln känns nära. Eller så är det kockvinet, som idag består i det förtjusande bubblet Anna de Codorníu. Hoppade över kylningen idag så korken flög nog hela vägen till Bandis.

Så grytan. Grytbasen framkallade spontanskratt av förtjusning och tårar av doftlycka: mixa 2 lökar, 2 små chilifrukter, 4 vitlökskklyftor med en stadig bit färsk ingefära. Fräs i ett par minuter i den ordentligaste grytan köket erbjuder. Det här blir nämligen mat till alla dina matlådor samtidigt. Knyt sedan slängen runt pannan och gå löst i kryddskafferiet. Förhoppningsvis hittar du generösa mängder kanel, kardemumma, gurkmeja, koriander och malda nejlikor. Krydda med stora åthävor och fräs lite till. Låt så lammet bli till lagoma grytbitar under kniven och ge dem stekytan i gjutjärnspannan. Varför inte i olivoljan?!

Välkomna lammgodingarna till grytbasen tillsammans med 2 auberginer som du passade på att grytbita upp tillsammans med lammet. Plus 2 burkar hela tomater av gott märke och 2 burkar nogsamt sköljda kikärtor. Fyll upp med vatten så att det hela täckes väl. Sänk värmen till puttringsvarmt. Slå upp mer av bubblet och gå genast därifrån.

Nu är det hopp och lek i närmare 2 timmar. Kanske med en snabb liten titt vid tillfälle, för att se att inte puttringsvarmt plötsligt förvandlats till stormkok.

När det närmar sig examen får grytan den där extra puffen med hjälp av limesaft och salt. Så mycket som krävs för att smaklökarna ska börja le.

Den varmröda lammgrytan serveras med kylande turkjoghurt i stora skålar. Och till detta dricka vi inte längre bubbel. Utan då har vi brottat omkull en låda Bundu Star.

Till efterrätten tror vi oss få plats med en Tarte Aux Pommes. Med hemhackade mandelflarn på toppen.

Lördagen är en bra dag.

Det var det där med fönstren som slås upp på vid gavel i Paris

Nu blir det lite musik.

Jag har nämligen köpt en liten svart låda. Trots att jag gick och väntade, vad som verkade vara oändligt länge, på en liten grön. Fin och smal, blyg, som den sista inandningen innan sömnen. En Ipod nano, sprakande grön i storprakten. Men så där i kön till kassan ändrade jag mig, och överraskade mig själv. Det blev en liten svart. Och oj, så stark. Farligt nära någon slags total tekniktillbedjan.

Så det första som fick plats var Springsteensamlingen. Naturligtvis. Smet in så snabbt och naturligt. Och oj så bra den är: konserten på Hammersmith 1975 – har sagt det förut, men oj, det så mitt i hjärtat.

Men nu var det ju det där med fönstren på vid gavel i Paris.

Som bara slog mig när jag stod diskandes. Naturligtvis med öronen lysande vita av de nyuppackade propparna. Och egentligen ska jag tacka T på jobbet; han delade med sig så storsint. Igen. I öronen rullade nämligen Bon Iver, och om du nu inte redan har hört det, så googla inte riktig än. Eller strunta i det. Det var nämligen vad jag genast gjorde (och nu måste du ju ). Först träffen är nämligen ”go-to-hell-ms-Rydell” från DN som visserligen skriver bitvis total avundsvärt men ibland målar lite väl nära de hörn vi står och bligar. Men det är en helt annat historia.

”And I told you to be patient, and I told you to be fine, and I told you to be balanced and I told you to be kind.”

Av någon bisarr anledning har jag slutat upp med att lyssna på texterna. Fångar upp små rader, om de kryper nära melodin eller rytmen eller så. Men lyssnar inte längre lika väl på knorren. Söker inte historien i texten, låter inte orden ta platsen.

Så, hos Bon Iver hittar jag hem. Har inte den minsta aning om vad texterna handlar om, men Skinny Love slår upp fönstren på vid gavel, blåser ut dem i ett gnistrande glasregn, som om de vetter mot gatan där vi bodde, där i det sommarheta Paris. Där att öppna ett fönster bara hjälper mot värmen genom att släppa in dofterna, ljuden av en förstorad verklighet. Svetten stannar på kroppen men får en ny betydelse. Förvandlas från instängd smuts till att vara botten i en ny inandning. Som syresätter bort allt vad panikattackdiagnosen sa tidigare. Och så, efter sextioåttonde lyssningen finns det fortfarande där; suget i lårmusklerna att lätta mot himlen.

Så kommer jag åt den lilla snurrskivan. Oj, så jag älskar den lilla snurrskivan. Och det snor till. På den lilla maskinen. Än så länge har jag inte ens tänkt tanken att lägga till musik som är kanske-bra. Och så skorrar gubben igång igen med sin Darkness on the edge of town. Och det här är texter, historier som jag kan bättre än vägen till jobbet.

Och på samma sätt lättar, lyfter magmusklerna.

”Well everybody got a secret, son, something that they just can’t face, some folks spend their whole lives trying to keep it. They carry it with them every step that they take.”

Är det pianot, gitarren, sången som berättar historien? Nej, det är väl helheten. Eller snarare delarna där vi fyller i resten för att få helheten. I mellanrummen. Som alltid.

Men det suger det till igen. Och jag är där igen. Tillbaka på fötterna vid det vidöppna fönster. Nu helt naken, härligt! Med de flygiga skirtunna gardinerna, slitnare än något jag tidigare sett, med hettan som tvingas tillbaka, från pannan, ansiktet, bort bak mot nacken, och lättar lite, men utan att ge efter. Den sötäckligt doften av svett, asfalt och sprit. Avdunstet och avfallslukten. Tätheten i hundskiten; fyllan i tunnelbana.

En till bild: med risk att bli alldeles övertydligt odiskret – o farliga, livsfarliga liv!  Och ett kolon:

”Crazy Janey and her mission man, were back in the alley tradin’ hands. Long came Wild Billy with his friend G-Man, all duded up for Saturday night. Well, Billy slammed on his coaster brakes. And said, ”Anybody wanna go on up to Greasy Lake?”

Och samtidigt de Pariska fönstren, som svalkar så stilla och egentligen aldrig. Greasy Lake igen och igen, Som detta, slutar (igen) med The Congrats:

”I don´t  care, I don´t even bother”

Jag har 259 låtar i min svarta lilla nya Ipod. Den ska rymma 30 000.

Livet är en potatis

Idag blev det kanhända en väl generös doft av kryddpeppar i köttbullarna. Men de är små, välstekta i bubblande gyllengult smör, och efterbakta i ugn.

I helgen for vi till Hamra för att ta upp årets potatis. Glömde totalt bort att ta gruppbilden, så det blir grupporden: den strävande skaran bestod av far, faster, syster, Ola, Clara, undertecknad, Kent, Anette, Jon, Marie, Emma, Johan, Lena, Malin, Viktor, Amanda och Alfred. Glömde jag någon? Sigge och Cilla kanske. Ove naturligtvis.

Frampå nattkröken anslöt desto fler, men att räkna upp dem alla vågar jag mig inte på.

Nytt för i år var inte bara potatisplockningsaggregatet men även det ihärdiga regnandet och moster Stinas överväldigande bullar och tårta. Nytt för i år var också femkampen, grannkalaset, sången, kockens mästerliga gulasch och det nybakta brödet. Nytt för i år var även dubbelsängen vi sov i, hönorna med tuppen som vågade sig ut i gräset, och magnituden av det hela. Alldeles underbart och knakfullt av kärlek.

Sist dikten:

Livet är en strid
striden är en kamp
kampen är en häst
hästen är en dragare
dragaren är ett stadsbud
stadsbudet är en knöl
knölen är en potatis
Alltså är livet en potatis.

Och här är bilderna.

Kortis: Hamra i Aktuellt

Idag far vi till Hamra för att uppleva verkligheten som den speglas på Aktuellt. Eller inte alls. Men Hamra var med på Aktuellt igår, i vilket fall på väderskylten. Allt tack vare himlens vidöppna portar, som min faster å poetiskt uttryckte det.

Slungade snabbt fram mobilkameran och förevigade skylten, som kan ses här. Oavbrutet regn kan ha något gott med sig.

It’s heaven with strawberries

Gick till biografen igår. Med alla sinnen inställda på en – mer eller mindre stor – besvikelse. Filmen som visades var nämligen Brideshead Revisited, En förlorad värld på svenska, efter Evelyn Waughs roman med samma namn från 1945. Evelyn är inte en kvinna, vilket man kan tro, utan en manlig, brittisk, framför allt mellankrigsförfattare och -satiriker.

Efter att ha sett den storslagna tv-serien från 1981 ett antal gånger och njutit av Anthony Andrews underbart puerila oskuld och Jeremy Irons undertryckta passion, och efter att ha läst boken fram- och baklänges på både svenska och engelska, var det med en liten klump i magen jag gick för att se detta mästerverk nedkokt till mindre än två timmar biofilm. Både den befintliga romanen och TV-serien är närmast pornografiska  i sina skildringar av engelsk nationalromantik, lordlig elegans/dekadens och ungdomskult. Oxford i all sin prakt med tinnar och torn, lunch med vaktelägg, katolsk ångest, rävjakt och tweedkostymer, subtil gayromantik och undertryckta engelska känslor; allt i en underbar, men intelligent,  röra. Hur illa skulle inte det kunna bli, silat genom vårt onyanserade tidevarvs lins? Tänkte jag. Och se, vad fel jag hade.

Resultatet är ingenting mindre än en två timmars visuell, språklig njutning; en ytterligt njutbar berättelse som alls inte förlorar på sitt format; kanske rent av tvärtom. Berättelserna i berättelsen blev klarare, det religiösa temat/dilemmat tydligare, Charles Ryders habegär framträdde i större skärpa. I korthet och utan pretentiösa åthävor en alldeles fantastisk film. Emma Thompson är storslagen. Portättet av den unge konstnären Charles Ryder likaså. Se Brideshead och sedan dö? Nej. Se den, ta ett glas champagne, rulla ned gardinerna och dröm. Om konsten och kärleken.

”Charles, what on earth is happening at your college? Is there a circus? I’ve seen everything except elephants. I must say the whole of Oxford has become most peculiar suddenly. Last night it was pullulating* with women. You’re to come away at once, out of danger. I’ve got a motor-car and a basket of strawberries and a bottle of Château Peyraguey – which isn’t a wine you’ve ever tasted, so don’t pretend. It’s heaven with strawberries.”

* to exist abundantly; swarm; teem.