Låt mig bara förutspå en liten grej. Jag tror, och detta må har sagts förut och av så mycket klokare och visare personer än jag, att bloggandet kommer att föröka och samtidigt förminska vår värld, i en bra snabbare takt än växthuseffekten. Så var det sagt.
Min senaste favorit känner jag ju redan IRL men har först nu fått veta även finns på URI. Vilket har gett mig nu två timmars oförställd, alltmer ökande, utflugen glädje. Det finns något jämförbart i att läsa sig igenom alla äldre inlägg i någons blogg, och akten att febrigt bläddra igenom texthäftet till en nyinköpt skiva.
Helst om akten genomförs med en stor calvados vid din sida. Som idag.
I Mikkos blogg, som utan att genera sig härvid, tagit det snubblande steget (och må du fortsätta trampa) från reseblogg till vardagslandning, ljuder familjenerverna, ibland djupt ironiska och ibland hjärtskärande ängsliga, samstämmigt med borrande betraktelser, insiktsfulla och målande beskrivningar, outtalat mörkerliv och halvt dolda insikter. Allt svept i den underbara bloggens form som ger oss ännu ett utrymme att leva och utrycka oss i.
Halvt på lögn med oväntat nakna sanningar pang på bland raderna.
Så.
* Naturligtvis är rubriken ett citat och förklaringen hittar du någonstans här.
