HighInHighValley

I onsdags på Mosebacke duggade såväl regnet som den sjuttiotalistiskt doftande vänsterretoriken över trenne damer P och en herr T:

”Miljonärerna och skattefifflarna går fria, de handlar aldrig bara för en tia”. ”Ödmjuka bracka som bugar för överheten; du skickar snuten på ungar, sen sover du gott i borgarsmeten”. ”Thinnertrasan vandrar mellan husen, thinnertrasan tänder alla ljusen”.

Det är naturligtvis Nationalteaterns rockorkester jag talar om. Återuppståndna i ny tappning och med två nya medlemmar. Samhällsbilden som målas upp är sig lik och förmodligen lika (o)sann nu som 1975. Pundarproblematik och polisövergrepp varvat med solskenshistorier om revolution på tvätteriet. Jo, visst är de mycket barn av sin tid. Men det var en bra tidsresa. Och till skillnad från många andra anhängare av proggrörelsen hade Nationalteatern både humor och, i sina bästa stunder, självdistans. Det är väl mer än man kan säga om Turid och Jan Hammarlund, till exempel.

Jag måste också ge respekt för att de faktiskt försöker förnya sin musik; göra den intressant och inte bara plocka enkla nostalgipoäng. Sångaren som ersatt Totta Näslund lät som en ung och inspirerad Ulf Lundell. Men såg mer ut som Bobby Gillespie, med hatt à la Dylan 1976 (tänk omslaget till Desire). Den unga svarta damen som sjöng Speedy Gonzales och det bevingade introt till Kolla kolla (När man är född bland proletärer och gör narkotikaaffärer…) gjorde en modig tolkning av båda alstren. Med skön vilja, wail och soul.

Publiken var skönt blandad. Gamla rödstrumperävar i stil med mor. Deras män, fyrtiotalister med höginkomsttagarmagar. Deras barn och deras kompisar, med obligatorisk palestinasjal. Fast vi glömde våra hemma. Och en och annan brat med backslick som skrålade med oavsett hata överklassen-texter och bombastisk vänsterpropaganda.

Kort sagt var det en härlig stund av nostalgisk masspsykos. Det är skönt att förlora sig i saker en stund. Särskilt om de har ideologiska förtecken. Det är inte ofta man känner ett sådant gungande, ovillkorligt samförstånd. På sjuttiotalet grälades det än mer inom vänsterrörelsen än idag. Marxister mot maoister, leninister mot stalinister och trotskijster mot resten. Endast i musiken kunna de mötas. Och med en öl i näven och ett öppet sinne gick det alldeles utmärkt. Kamraterna är måhända tröttare idag. Men även gladare, inbillar jag mig. Revolutionsdrömmar är kanske vackrast på avstånd.

Och bilder blir det, på skrämmande rader, här är fredagens fantastiska fest, rullande förbi.

… var en fras som yttrades frekvent av yours truly igår kväll. And there was. Oh yes, ample opportunities. Min molande huvudsvål vittnar därom. Kanske också att min kärlek sitter iklädd kalsong och ser en dokumentär om Kina med glasartad blick.

Kräftskiva igår. Med engelskspråkigt besök; från the Big Apple no less.

Ibland undrar jag, då jag träffar utsocknes, om inte myten om den svenska synden faktiskt lever och frodas i det kollektiva utländska medvetandet. På gott och ont. Och allt detta för att Anita åmade sig i Fontana di Trevi en gång, och Börje Ahlstedt visade snoppen på bioduken 1968. Intressant.

I och med mitt västkustska arv har jag bevistat mången kräftkalas. Men aldrig ett med hela spinoffkräftkitet, som igår. För jodå, vi både tutade och bar hatten käckt på sned. Skönt, på något sätt, som ett slags kollektiv social regression. Vi hade både ilsket röda kinesiska kräftor och lite mer bleka turkiska. Och den nya nubbefavoriten förstås; Gammal Norrlandsakvavit. Smiskar både Skåne, Aalborg och alla deras bleka sydländska kusiner.

Hamnade i kort men intensiv politikdiskussion med en sympatisk man på balkongen. Upptäckte att han befann sig på den förhatliga andra sidan blockgränsen. Och blev medveten om mina egna begränsningar. Alla som röstar borgerligt är inte onda. Och alla miljöpartister är inte snälla, förmodar jag, enligt logikens regler. Men tänket lever kvar i mig, detta till trots. Min barndoms retorik ekar i öronen. Roffarmentalitet. Kulturimperialism. Solidaritet. Ro-pen skal-la, dag-hem åt al-la.
Denna insikt hindrar mig alls icke från att omhulda mitt proggarv så fort tillfälle ges. På onsdag ska kära mor, syster, M och jag vältra oss i naivistisk plyscheskapism då Nationalteaterns rockorkester intar Mosebackes utomhusscen. Och härligt ska det bli, trots nyvunnen visdom.
Back to the crayfish record, then. It ain’t over ’til the fat lady sings, heter det väl. I vårt fall var the lady en yrvaken finsk tant på grannbalkongen. Men inte slutade vi för det. S, tre år, agerade bartender med stort självförtroende (till känsliga läsare kan jag meddela att nej, hon fick ingen sprit). Sedan dansade vi ringdans till Franz Ferdinand.

En klok man skrev något om årets kräftskiva och vem vet, han kan mycket väl ha rätt. Det var ett tag sedan jag dansade tryckare till Patti Smith, och jag gör gärna om det. Snart.

För det finns ju så mycket underbart förryckt här. Halkade just in på en sida där jag fann detta numera tidlösa citat (det borde i alla fall vara det om det finns någon rättvisa här i världen): ”Jag är mäktig att lyfta det lock som vilar över Göteborg!”. Det är Gud som talar, ifall ni inte förstått det än.

Mera galenskap på nätet! Bring it on!

Och vad fint av Gud att välja Hisingen som uppenbarelseplats. Det värmer ju onekligen göteborgshjärtat. Han/hon/den/det tänkte ”less is more”. Industrier, betongkomplex, Älvsborgsbron, femmans spårvagn. Man blir ju onekligen sympatiskt inställd.

Det mediala, ja. Det sipprar, rinner in, letar sig in i ögon och öron trots att man försöker stänga ner alla sensorer, porer, kaninöron och mottagare man har. Jag sänder en tanke till autisterna. Jo, faktiskt. De saknar nämligen förmåga att sålla bland information, har jag hört. Vilken tillvaro. Dantes inferno ain’t got nothing on that.
Hur som helst. Dagens mediala lågvattenmärken:

1. Valdebatten. Ulf Elfving till Göran Hägglund i P1: ”Kristdemokraterna är kritiska till genmanipulerad mat. Är inte det en lite osexig fråga?”.

Dithän har debattnivån alltså sänkts. Och vad gör Ulf-upp-till-tretton-bappelsin-gubbjävel över huvud taget i P1?

2. Nekrofilhäxjakten. Expressen visar åter prov på bländande journalistik. I brist på intervjumaterial med kyrkovaktmästaren (snart ”monstret” med hela svenska folket, I’ll bet), varför inte intervjua den lokale pizzabagaren? Jag citerar Said: ”Han var lite speciell. Han beställde alltid samma sak. Kebabpizza eller Hawaii. Och han slutade aldrig att tacka”.

Men att han inte fattade misstankar? Jag menar, någon som beter sig så underligt måste ju faktiskt vara nekrofil. Minst.

Jag inser att det finns ett par relevanta frågor som återstår att besvara. Varför orkar jag bry mig? Och varför köper jag Expressen? På A svarar jag: jag har jobbat natt och har därmed förtjänat min rätt att gnälla idag. På B? Jag är en sucker för engelska deckare. Och så var det med den saken.