HighInHighValley

Syns detta har allt gått bra.

Håkan Hellström. Brottade omkull oss med plattan Känn ingen sorg för mig Göteborg år 2000 då monsterhitten med samma namn fick fler än mig att få gung i steget när den spelades i taket då jag klev in på närmaste sjuelva. Plattan välte även landets recensenter som dock snabbt lägrade sig i två olika falanger då Håkan fick svidande kritik för att ha lånat aningen mycket från tidigare artister.

När stormen blåst över, och en av singlarna faktiskt dragits in (Kom igen Lena), stod bara musiken, texterna och Håkan kvar. Uttrycket, hur lånat det än må vara, lämnade en osviklig fåra av egenkänsla och igenkänning. Men inte länge, snart gjorde Håkan ett segertåg i landet, med sin smittande, hysteriskt vackra poputstrålning. En riktigt smart artistbokare, kanske med målet att vända tittarsiffor, lockade in honom på scenen på Allsång på Skansen. Håkan blev du med tanter, farbröder, 30-plussare, 30-minusare, elvaåringar, trettonochetthalvtåringar, hiphipgubbar, kommande Darinfans och … ja ni fattar.

2001 blev 2002 som blev året då Det är så jag säger det kom. En fantastisk skiva som bar smaken av ett besök i Brasilien men framförallt ett bevis för att Håkan har en osviklig smak för pop som andas nutid, farlig ungdom, ivrig, het och doftande kärlek utan förbehåll eller kvävande självinsikt.

Först 2005 fick vi möta honom igen i den mer inåtvända, lite sårade och trasiga Ett kolikbarns bekännelser. ”En midsommarnattsdröm” slog ofelbart, med sin påträngande 1970-talstvärflöjt och uppenbara textlån ur proggens musikskatt, med ett sprick i ljudet som gav en omedelbar närhet. Här trålar bängen återigen förbi parken där Johnny drömmer om att amfetamin-fin slå igenom med en explosion av mörkröd kärlek. ”Bara dårar rusar in” från samma platta placerar Håkan farligt nära rödvinsstinna kärleksrusiga skäggpoeter men räddas genast tack vare sin självcentrerade och insiktstrånande rader. När rader som ”Universum är ett monster, men det har sparat dig och mig. Jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre” rinner förbi anar man vad som ska komma, men har ändå inte en aning.

Tio månader därefter släpper Håkan albumet ”Nåt gammalt, nåt nytt, nått lånat, nått blått”.

Singeln heter ”13” och lovar ingenting. Inte i jämförelse med vad som verkligen visar sig rymmas på plattan. Skivan kallas ett ihopsamlande album, vilket måste visa sig bli den sämsta beskrivning i svensk musikhistoria. Vad som istället serveras här är en genomskinligt duschdraperi som inte döljer en naken man det minsta. ”Så länge du är med mig” berättar om hur kärleken gör oss odödligt osårbara samtidigt som vi vandrar på den hårfina linjen där att halka betyder ständig smärta utan hud, självkännedom eller ens värde.

I ”Precis som Romeo” guidas vi igenom en rad utryck där egentligen inte något på rättvisade sätt ger en beskrivning av vad det betyder att uppfyllas. Men alla ger en tydlig smak av hur enkelt men djupt det är att vilja bli älskad. Samtidigt som den visar att det också betyder att vilja springa allt vad tygen håller. Detta i förrädiskt humoristiska och lätta jämförande uttryck som ”Kan du älska mig som måsarna älskar takåsarna” men som avlöses av betydligt svartare ”Kan du älska mig som tjackpundaren älskar sin barndom” och när orden ”..som jag älskar dig” avslutar texten står vi obönhörligt utelämnade men förenade i vår sårbarhet.

”Augusti i helvete” är en sviken mans, blodiga och sårade skrik där låten inleds genom ett taktfast bankande på flickvännens dörr i form av en styrlös trumfot. Kören spär i falsett på hysterin där ”Låt honom inte ta dig” blir mantrat som repas in tillsammans med den genomträngande pianosynten.

Låten ”Jag hatar att jag älskar dig” beskriver Håkan själv som ”Ett kärleksbrev skickat alldeles försent.” och låten svävar som kall morgondimma in i magen. Raden ”Jag har hört att du träffat någon och den här gången är du alldeles säker” ger smak av naiv och förlorad kärlek. Men som trots det inte kan lämna dig utan dröjer sig kvar med en känsla av att ha förlorat en viktig del av vad det är att leva.

Håkan Hellström.

Hur har veckan varit då? Jodå, både bättre och sämre än väntat. Starten kröp fram utan att det gladde en själ. Sitta på jobbet, titta i skärmen, tänka lite på prestationen, åka hem, sova middag, vakna för att somna om.

Sen tog det sig faktiskt lite. Ju fler som tar i kontakterna desto roligare. Så på fredag fick jag en intervju med en chef på det stora telekombolaget E som befann sig i San Fran. Plötsligt befann jag mig i ett konferenssamtal med honom och en pressmänniska. De inledde med att prata lite om snön i Sverige. Så vidtog intervjun samtidigt som han lämnade ett möte, gick genom en korridor, nedför en trappa, ut i en taxi, gav taxin instruktioner, åkte taxi genom stan, stannade taxi och betalade, klev ur och in på sitt hotell. Så in i hissen, upp till rummet och där hörde jag äntligen vartenda ord han sa i sin mobil. Men det var en skön resa.

Titeln på inlägget? Jomen, kika extra noga nästa gång då vår kära norska klädjätte, mellan Nyheterna och vädret, vevar igång nästa reklamfilm . Ty där, mellan de andra männen i Gordonjeans, går nämligen Lisa Ekdahls förre man i all sin prakt: Bill Öhrström!

Och fortsätt lägg till goda ord i inlägget innan!

Vagel. Ett vackert ord på en otrevlig liten gynnare som skrapar ögat på dig. Men inte att förväxla med det där gegget som samlas i ögonvrån och som kan vara såväl vitt som gult. Sömnkulor kallade vi dem när jag var liten, men det var bara de gula. De vita smetet har jag inget namn på. Men jag följer Anders uppmaning och frågar också vad kallar du det, gult som vitt?

Ett ivrigt långkalsongväder har dragit in över stan. Yrsnön sveper rakt in i näsborrarna och det fläktar friskt längs ryggradsflöjten. Det är bra härligt!

På Hornsgatan har skönhetsaffären extraerbjudande på Vaglar och i min tunnelbana fryser stoppningen i stolarna.

Helst av allt kryper vi in i en libanesisk värmefamn och dricker varmt rött vin nu.