Min kära bror, må hans fot vila i frid, smittade mig med sin nyfikenhet. Febrig av iver ringde han och bad mig sända lite av denna nya billighetssnusen han läst om i svenska tidningar. För det var ju inte bara billigare. Fan, det var ju nytt.
Så visst gjorde jag, men vissa av dosorna går ju inte att skicka. Speciellt inte Lucky Strike, som är av värsta gjutjärnet, en riktig plåtdosa av gammalt snitt. Den tokhårda australiensiska tullen skulle hämta brorsan på studs och hiva ut honom i plurret (eller hur Jenny!).
Plötsligt är jag lika ivrig som broshan och det liknar den gamla sköna prylhysterin. Därför ger jag mig så i kast med att recensera vartenda nytt jävla snusmärke som finns att uppbringa i denna stad. Börjar naturligtvis med det brorsan får komma hit för att lägga in under läppen: Lucky Strike.
Dosans beskaffenhet
Den är av plåt. Jag tar det igen. Den är av plåt! Tung så inåt helvette i fickan. Först bara: fan va koolt. Sen: herregud – varför då? Eller ja, det är ju återvinningsbart i alla fall.
Men utan en skruvmejsel i fickan kan du glömma att få upp locket för första prillan. Det är helt omöjligt. Och jag menar omöjligt. Det tog tre vana prillgubbar som vred och bröt innan mejseln togs fram.
Så efter det travar man runt med en nästan stängd dosa snus i fickan. Inte helt bekvämt utan snarare lite nervöst.
Smak, lukt och konsistens
Ärligt så har jag gjort lite dålig research så här i början. Därför vet jag inte om Lucky finns i annat än portion. Och konsistens i portion är ju inte mycket att orda om. Lukten är mild och lite obefintlig. Först med näsan i botten i dosan hittar den lite snusarom, blandat med en svag rökdoft.
Smaken är alltså en stark besvikelse. Eller ren lycka för den som just växlar från att röka till denna andra drift. För det smakar inte mer än mycket, mycket lite.
Känns som upplagt för ”switchers”. En instegsnus för oss som gillar yta kanske.
Konklusion
Nä, det här känns lika välproducerat som ”Pokermiljonen” på fyran (som får en att vilja grina över att man äger en tv). På dosan går att läsa: An American Original, men med lite större snitt: MADE IN SWEDEN. Men hur går detta ihop? Finns det verkligen smaklöst portionssnus i västerlandet? Och vilka stackare har känts sig tvingade att baka detta i snuset hemland. De torde ha fällt en tår efter arbetsdagens slut.
Jag väntar på smygreklamen som ska bygga varumärke av detta. Det kommer att bli nåt skitkoolt, ungt, snuskigt hippt och manligt. Så kika på den – men skit i köpet.
I nästa nummer: kanske Prince. Kanske inte.
