Buss 165

Buss 165 fredagsskramlar mig hem. Gula bokstäver blinkar vägen. På Aspövägen 20 är det fest i kväll. Marschallerna fladdrar. En kvinna med grå glasögon stiger av. Den uppslagna boken fortfarande i handen: Det grymma manssamhället. Skebokvarnsvägen. Snart framme.

Drar sin mor i kjolarna

Livet upprepar sig stilla och omärkligt. Årets oxveckor är här. Eller är de verkligen? Enligt föredömliga Wikipedia så kan de infalla lite olika beroende på vem man lyssnar till och hur långt tillbaka i tiden man håller örat. På den tiden vi vaknade i ett stall, alltid med grepen redo, infann de sig från midsommar ända fram till allhelgonahelgen.

Då slet människa som oxe med vårbruk, sommarskötsel och sedan skörden. Ingen rast eller vila under den tid vi idag förknippar med rast och vila.

Men här lyder vi den ångermanländska traderingen av oxveckorna som den tunga tiden fram till fettisdagen. Och dit har vi ännu tio dagar idag.

Leon tar inget varken stilla eller försiktigt. Sedan någon dag tillbaka kryper han runt med allt högre hastighet. Tar sig över trösklar och genom snår. Jagar ikapp Smilla när hon vill, och kryper gärna fram och drar sin mor i kjolarna.

Oxveckorna till trots finns det vissa tecken på en annalkande vår. Som ljuset. Att det faller tydligare från himlen och inte längre släpps in på nåder längs med marken.

Som katthåren. Att Smilla släpper päls mellan mina smekande fingrar.

Som tulpantätheten. Att varje matvaruaffär nu tävlar i att erbjuda tulpaner i drivor för att färgsätta våra matkassar.

Som snödjupet. Att det nu lagt sig tillrätta för att marker och insjöar ska få den rätta inramningen för det annalkande isfisket.

God jul

Lägger barnet invid mamman som sveper in det i det varma täcket. Svärtan ljusnar långsamt till grått.

En av dagarna innan julafton. Men fortfarande morgon och andra koppen kaffe. Sätter mig under julstjärnan i en pöl av varmt gult ljus för att se på den tungt grå himlen. Snart sätter sig katten bredvid. Men besvärad av något i munnen. Det prasslar om tungan. Jag tar henne i famnen och kikar in medan hon gnyr plågat och river mig i nagelbanden.

Längst in och onåbar sitter en klisterlapp, tätt fast mot gomseglet. Omöjlig att nå med bara fingrar. Jag sätter ned henne igen och hon tar plats tätt intill och klappar mig med svansen. Det blöder stilla vid nageln.

Tillsammans ser vi på himlen. Julen är nära. Så kommer lappen ut. Knölig, blöt och med resterna av en tryckt hälsning: God jul.

Jaiukus

Det hanns inte med så många Jaiukumeddelanden innan Google stängde tjänsten. Men de som är värda att spara var ju Jaiku-Haikus:

Andarnas jul 2

Trots att våra promenader går i en överbliven skogskil, mellan ett industriområde och ett bostadsområde, så möter vi förvånansvärt många djur. Allra flest den lördagskvällen då alla grannarna höll sig inomhus på grund av en omfamnande tät höstdimma.

L sov med mössan neddragen i vagnen som guppade fram på en gångväg översvämmad av höstlöv. Den vita dimman lät oss se knappt femton steg framåt, och de få vi mötte materialiserades fram som skiftningar i det vita för att plötsligt få form. Regndropparna hängde fria framför oss i luften.

Så ett möte, och först tycktes hararna bara som en plötslig vindpust i högt höstgräs. Sen klev de långbent fram, fyra stycken på rad. Samlades i korsvägen, mitt i den gula ljuscirkeln från gatubelysningen. Jag slog av på takten, men inte helt för då vaknar L, dock så pass mycket att vi blev ett med dimman.

De fyra klev runt varandra några varv. Stannade upp för att lyssna och lukta. Höjde sig på bakbenen och satte sen plötsligt av över höstlövsmattan, och in bland träden.

Jag ökade takten igen. Men så i ögonvrån en rörelse. Alltför högt upp i luften för en hare, men alltför djupt i gräset för att vara en människa. (En varulv?)

Fram till korsvägen med mjuka språng: ett rådjur, två rådjur, tre – nej, fyra stycken i rad. Magnifikt mjuka i rörelserna, så spänstiga trots sin spädhet. Hemtama i den vita verkligheten.

De två bakre stannar till i vägkorset en kort stund. Ser sig om, och sätter så fart igen efter de två andra.

Nu rör jag mig knappt framåt, utan blir stående och glömmer att andas. Tystnaden mellan industriområdet och lägenheterna är total. Så sker det mest overkliga.

Ytterligare två rådjur plöjer sig fram ur regnvått gräs och tar gångvägen i ett endaste språng. Försvinner mellan träden. Bara virvlarna i dimman vittnar om att de passerat.

Ett djupt andetag krävs för att fortsätta.

Att själv träda igenom det varmt gula ljuset, över fyrvägskorsningen, blir en magisk upplevelse. I skogskilen mellan industriområdet och bostadshusen.